Ordet antisemitism kommer av grekiskans anti, som betyder mot, och semit, som i just den här sammansättningen betyder jude. Den som är antisemit är således fientlig mot judar och judendomen. Ordet antisemitism uppfanns 1879 av den tyske agitatorn Wilhelm Marr som en beteckning på den tidens judefientliga kampanjer. Men judehatet har en betydligt äldre historia.
Varför just ordet antisemitism kom att beteckna hat mot judar är inte helt lätt att förklara. Semiter kallades de släkter eller folk som nämns i första Moseboken 10:21-31 som ättlingar till Noas son Sem. Dessa folk hade skilda ursprung och talade många olika språk. Idag lever så väl judar som araber i den här regionen.
Ordet semit förekommer i övrigt i stort sett bara i sammansättningen semitiska språk. Denna språkgrupp har sitt ursprung i Mellanöstern och är en gren av den afro-asiatiska språkfamiljen. 200 miljoner människor talar idag semitiska språk, det största och mest utbredda är arabiskan i alla sina olika former som talas av 170 miljoner människor. Hebreiska, det språk som judarna talar, kommer först som det fjärde språket i storleksordningen bland de semitiska språken.
Antisemitismens historia
Flera av antikens författare (t ex Cicero, Tacitus och Juvenalis) kritiserade judiska seder som sabbaten, omskärelsen och den speciella dieten som gör att många judar bland annat inte äter griskött. Men man kan inte säga att det rörde sig om någon särskilt utbredd och av staten sanktionerad antisemitism. De verkliga allvarliga förföljelserna började i samband med kristendomens födelse. De första kristna var ju själva judar som såg Jesus som den Messias som utlovats i Gamla Testamentet. Men flertalet judar blev aldrig kristna och snart uppstod konflikter som handlade om att de kristna inte erkände judarna som Guds utvalda folk. Så småningom började en del kristna att peka ut judarna som ”kristusmördare”.
Åren 38-41 efter Kristus förekom en omfattande massaker på judar i Alexandria som anses vara historiens första exempel på antisemitiska förföljelser. Förföljelserna av judar var omfattande exempelvis i Spanien på 5-600-talet liksom under korstågstiden på 1000-1200-talet. Redan i romariket skapades lagar som riktade sig mot judarna. De hade inte rätt att bygga synagogor, fick inte ha statliga ämbeten och fick inte gifta sig med kristna. Liknande judelagar förekom sedan i många länder. Dessa kunde slå fast att judar inte fick äga jord och att de stängdes ute från de flesta yrken. Från den tidiga medeltiden fick judar i stort sett bara ägna sig viss handel och att låna ut pengar mot ränta (något som Bibeln förbjöd de kristna att ägna sig åt). Ännu senare förekom det att judarna tvingades att bo i särskilda stadsdelar, s k getton. Det första gettot skapades i Venedig 1516.
Samtidigt som judarna stöttes ut ur det kristna samhället började myter spridas. Under medeltiden spreds exempelvis rykten om att de dödade kristna barn och använde blodet vid påskfesten. Under digerdöden på 1300-talet beskylldes judarna för massmord genom att ha förgiftat brunnarna. I rättsprocesserna som följde förekom falska bevis och ett stort antal judar avrättades eller fördrevs över hela Europa. Judehatet minskade påtagligt i Västeuropa i samband med upplysningen på 1700-talet. Den franska revolutionen på 1800-talet gav judarna full medborgarrätt och flera andra länder följde det franska exemplet. Men antisemitismen levde kvar i vissa kretsar i Västeuropa och fick ett nytt uppsving kring slutet av 1800-talet. Den växte även i östeuropa dit många judar flytt undan förföljelser under tidigare århundraden. Mot slutet av 1800-talet uppstod den rasbiologiska antisemitismen och myten om en judisk ras som ansågs vara ute efter att förinta den vita ”ariska” rasen. I Ryssland föddes myten om en judisk sammansvärjning som hotar att ta över världen. Den odlades bland annat i boken ”Sion vises protokoll”.
Antisemitismen i tredje rikets Tyskland
Nationalsocialismen i Tyskland såg som sin uppgift att rensa landet från judar. När Hitler blev rikskansler 1933 började judiska böcker brännas på bål och judiska affärer och företag försågs med en särskild märkning. 1935 infördes de s k Nürnberglagarna som berövade judarna medborgerliga rättigheter och förbjöd äktenskap mellan judar och arier (det ord som nazisterna använde för vita kristna). Den 9 november 1938 inleddes den s k Kristallnatten då hundratals synagogor förstördes och 30 000 judar fördes till koncentrationsläger. Staten tog över all judisk egendom och 1942 gav Hitler order om att judefrågan måste få en ”slutgiltig lösning”. Mellan fem och sex miljoner judar beräknas ha satt livet till i Förintelsen (därutöver förintades mellan 4-5 miljoner zigenare, politiska fångar, krigsfångar och andra).
Antisemitismen efter andra världskriget
Antisemitismen är även en del av efterkrigstidens historia. Mest framträdande har den varit i Sovjetunionen och Polen. Men även i Västeuropa och USA har det vuxit fram olika typer av rörelser som väckt judehatet till liv och som sprider urgamla myter och föreställningar. En del av efterkrigstidens antisemiter har inriktat sig på att förneka Förintelsen eller misstänkliggöra de judiska organisationer eller individer som försökt utkräva skadestånd och upprättelse. Kraven på ekonomisk kompensation ses som ytterligare ett tecken på det judiska folkets fixering vid pengar, vissa hävdar att hela Förintelsen är en bluff iscensatt just för att få till stånd gigantiska skadestånd.
Antisemitismen är en viktig del av propagandan i den moderna naziströrelsen och förekommer flitigt så väl i amerikanska rörelser som Ku Klux Klan som i nazistpartier i Sverige. Dagens nazister talar ofta om ett stundande raskrig, Racial Holy War (förkortat RAHOWA), där de vita tvingas ta till vapen för att försvara sig mot judarna som anklagas för att ha skapat dagens mångkulturella samhälle. Myten om en judisk sammansvärjning lever kvar, men den har fått ett nytt namn: Zionist Occupation Government (förkortas ZOG). ZOG anses kontrollera bland annat bankerna och den ekonomiska makten. Många nazistiska grupper försvarade angreppet på World Trade Center den 11 september 2001 som sågs som ett attentat mot ZOG.
Antisemitismen har blivit mindre öppen. Emellanåt kan exempelvis kritik av staten Israels politik framföras på ett sådant sätt att de erinrar om antisemitiska föreställningar. Men all sådan kritik behöver självklart inte vara antisemitism. En särskild form av antisemitism är den som förekommer i arabvärlden och som också delvis tar sin utgångspunkt i Israel-Palestina-konflikten. Ett svenskt exempel är Radio Islam som tidvis sänt antisemtisk närradio över Stockholmsområdet och som på sin hemsida på Internet listar hundratals namn på personer som uppges vara en del av den judiska sammansvärjningen.
Litteratur
Bachner, H. (1999), Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945. Stockholm: Natur och Kultur.
Bonniers i samarbete med Svenska Kommittén mot Antisemitism (1993), Det eviga hatet: Om nynazism, antisemitism och Radio Islam. Antologi. Stockholm: Boniers.
Jansen, H., Boonstra, J. & Kniesmeyer, J. (1991), Antisemitismen: En historisk skildring i ord och bild. Stockholm: Anne Frank-Stiftelsen, Natur och Kultur.
Svenska Kommittén mot Antisemitism (1987), Det börjar med judarna…. Antologi. Stockholm: Bonniers.
Valentin, H. (1962), Antisemitismen: Historisk verklighet och psykologisk bakgrund. Stockholm: Verdandis skriftserie 19, Svenska Bokförlaget, Bonniers.