Författare: Antirasistiska Akademin

0

Tobias Hübinette – Rasbiologi och den svenska intellektuella eliten: vithet och svenskhet

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Tobias Hübinette, docent och lektor i interkulturella studier vid Karlstads universitet, har i många år arbetat med att kartlägga de protyska eller högerextrema, nazistiska och fascistiska rörelserna som var aktiva i Sverige under framför allt mellankrigstiden. Dessa rörelser uppstod då högerradikala grupper kände sig hotade av demokratiseringen och arbetarrörelsen under mellankrigstiden. De hade som flest medlemmar och var som mest aktiva under 1930-talet. En betydande del av samhällets elit — politiker, författare, officerare, poliser, läkare och affärsmän — var drivande i denna ideologi och hade olika föreningar, herrklubbar och partier. På de två gamla och stora universiteten i Sverige, Uppsala och Lund, var det många forskare, lektorer och studenter som hade protyska/pronazistiska sympatier, särskilt innan andra världskriget. Även inom kultursfären fanns inflytelserika personer som gav uttryck för nationalsocialismen på olika sätt. När andra världskriget vände var det många som lämnade dessa rörelser, men några föreningar fortlevde in på 1990-talet och lämnade då över till en stor yngre generation som dök upp i och med vitmakt-musiken och skinhead subkulturen. Den äldre generationen agerade som medlemmar och mentorer, ställde ibland upp i val eller skrev debattartiklar och gav råd.

Tobias har också forskat mycket om adoption och vithet — om adoptionens och de adopterades roll för svenskarna, för Sveriges antirasister och Sveriges relation till så kallade ”tredje världen”. Den svenska vitheten är mer exklusiv än i andra länder, menar Tobias. De flesta som bodde i Sverige tänkte troligen länge på sig själva som till exempel Göteborgare, Samer, Värmlänningar osv. Men under senare delen av 1800-talet började vetenskapen legitimera raskategorier. Sverige producerade (pseudo)vetenskaplig kunskap om biologiska raser där den nordiska vita rasen skulle vetenskapligt förstås som den högsta utvecklade rasen i världen. Uppsalas rasinstitut (fram till 1950-talet) ansåg att den vita nordiska människan var den högst stående i rashierarkin. På 1960/70-talet vände det. Sverige blev då västvärldens mest antirasistiska land genom att backa upp ”tredje världen” och började ta emot flyktingar. På 1980- och 90-talet tog man direkt officiellt avstånd från rasbegreppet. Politiker från alla partier lade motioner till riksdagen om att sluta använda rasbegreppet i offentliga dokument och sammanhang. Nu har rasbegreppet på många sätt ersatts av begreppen etnicitet och kultur. Rasideologerna har ersatts av kulturnationalister och begreppet kulturkrock ersätter, även idag, den koloniala skillnaden.

Tobias hävdar att rasbegreppet ännu är relevant att använda eftersom rasismen ofta agerar utifrån hur människors fysiska utseenden kodas in i ”ras-kategorier”. Adopterade till exempel kodas inte vid första anblick som svenskar trots att de är lika ”svenska” som vem som helst som är uppvuxen i en etniskt svensk familj. Mycket stora grupper i Sverige idag (var femte person i riket) kan inte passera som vita eller svenska i första hand på grund av sitt utseende, samtidigt är Sverige ett av de mest segregerade länderna i Europa. De begrepp som vi använder i svensk forskning idag blir förvirrande i internationella sammanhang: ”Om vi säger ethnic swedes skulle de flesta tro att vi syftar på en minoritetsbefolkning i Sverige, tex. samer när vi i själva verket syftar på majoritetsbefolkningen etniska svenskar”, hävdar Tobias. Internationellt använder man begreppet race (ras) och det är inte så starkt kopplat till de rasbiologiska föreställningarna som det är på svenska och den svenska historian.

 

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Mattias Gardell – Den vita blickens terrorism: Demokratins parentes

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

I den här intervjun talar Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap och vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet, och Adrián Groglopo om terrorism. Vad som driver terrorister, hur de organiserar sig, vad som skiljer terrorister från olika grupper och vad de har gemensamt.

Terrorism är en politisk brottslighet med syfte att injaga skräck i befolkningen eller en del av befolkningen för att främja eller avstyra en viss politisk utveckling. Terrorismen i USA har sitt ursprung i vitmakt rörelserna som genomförde terrordåd med syfte att eskalera fram ett raskrig som skulle kunna leda till att vit makt återställdes. Terrorister framstår oftast som ensamvargar, som fristående personer som agerar på eget initiativ men de är produkter av väl organiserade politiska miljöer. Taktiken och strategierna för terrorister finns mycket väl beskriven i raskrigslitteratur och handlar om att smälta in och agera normalt och planera sitt terrordåd så att ingen i ens familj eller sociala kretsar uppfattar att man avviker i sitt beteende. Med själva dåden skapas spänningar mellan grupper och det skickar ett budskap till andra där ute som kan inspireras och dras in i raskriget.

Terrorismen är en produkt av kolonialismen. Den är producerad och reproducerad för att återinrätta vit makt, berättar Mattias. Efter Kalla kriget minskade antalet terrordåd och när Kriget mot terrorn startade har antalet terrordåd ökat kraftigt. Kriget mot terrorn är alltså ett oerhört kontraproduktivt krig. Krigföringen blir allt mer teknisk och bedrivs nu mera från luftkonditionerade kontrollrum där ”soldaten” sitter i en kontorsstol med en kopp kaffe i ena handen och en joystick i den andra. Självmordsbombaren som genomför martyroperationer fungerar som den symboliska exakta motsatsen som tar kriget även till den vita västerländska befolkningen.

Personer som gör attentat för Al-Qaida eller Islamska staten är oftast personer som inte har några tidigare kontakter med islam, som inte är kopplade till någon moské, säger Mattias. Det är personer som kommit över en viss typ av material på nätet som de under lång tid läst, konsumerat och kommunicerat kring online och som de slutligen agerar efter.

Attentatet i Stockholm, 7 april 2017, annonseras av media och politikerna, som det första terrorattentatet i Sverige. Detta osynliggör majoriteten av de terrorattentat (politiskt motiverade brott som har för avsikt att skrämma delar av befolkningen) som skett i Sverige. Sedan millennieskiftet har rasistiska/vitmakt rörelser mördat minst 20 personer av politiska skäl. Genom att inte kalla till exempel Peter Mangs eller Anton Lundin Petterssons brott för terroristbrott säger man därmed samtidigt att deras offer inte utgör en del av befolkningen. Man anammar gärningsmännens perspektiv, den vita terroristens blick, och reproducerar därmed en rasistisk ordning. Man reproducerar en bild av att den svenska befolkningen inte inkluderar svarta, muslimer, romer, och andra rasifierade grupper.

På frågan om vad framtiden håller för oss säger Mattias Gardell att han tror att framtidens historiker kommer att titta tillbaks på vår tid och prata om den som demokratisk parentes. Vi tror att vi förtjänar demokratin men vi har fötts in i den. Vi tar den för given nu, men demokrati är ingen naturlig ordning. Den demokrati vi haft och har är resultat av en, många gånger våldsam, kamp och organisering. Demokratin fullbordades heller aldrig enligt Mattias. Han menar att vi har ärvt den som en fin idé att förverkliga. Som en fyr, som kan guida oss. Idag lever vi i Sverige i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna i befolkningen växer som snabbast, samtidigt som vi fortsätter reproducera bilden av Sverige som världens mest jämlika och bästa land, och samtidigt som rasismen frodas trots att rasist är ett skällsord och ingen vill erkänna sig som rasist, ändå reproduceras rasistiska föreställningar och förklaringsmodeller.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Edda Manga – Rasism som nationalismens verktyg

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Edda Manga, forskare vid Mångkulturellt centrum, och Adrián talar om den Europeiska och Svenska nationalismen, dess historia, anpassning och de uttryck den tar sig.

Edda förklarar att nationalism är en föreställd gemenskap som skapar sammanhållning. Vad föreställningen om gemenskapen grundas i varierar, det kan vara en idé om en blodsgemenskap, att man delar samma förfäder, eller en politisk sammanslutning som grundar sig i en grundlag eller konstitution. Den logik som ger känslan av sammanhållning avgör också hur olika rättigheter distribueras bland befolkningen.

Tidigare talade man mycket om globalisering och man förväntade sig att den skulle göra nationerna mindre viktiga och sudda ut nationsgränserna. Men globaliseringen skedde på sådant sätt att nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare igen. Globaliseringens konsekvenser upplevs, av framför allt medel- och arbetarklassen, som ett hot mot de koloniala privilegierna. Folk upplever att deras villkor har försämrats i relation till deras föräldrars, när de förväntat sig att de borde ha fått det bättre och detta skylls på migranter och att de tar jobb, utnyttjar välfärden eller ökar kriminaliteten. Det har gett upphov till en protektionistisk nationalism. Partier som franska Front National (FN) och svenska Sverigedemokraterna (SD) kan förstås som en reaktion på globaliseringen; de anser att samhället har försämrats genom migration, de främmande elementen som kommit in har skadat nationen och lösningen blir att avlägsna eller assimilera dem. SD ha ändrat sin officiella ideologi, nedtonat blodsgemenskapen och betonat kulturen som den grundläggande egenskapen för den nationella tillhörigheten.

Rasism fungerar som nationalismens verktyg, som ett sätt att identifiera vilka som är skyddsvärda i en befolkning och vilka som kan lämnas åt sitt öde. Den omvandlas till en politik som ser till att den skyddsvärda delen av befolkningen får förutsättningar och strukturer för att blomstra genom materiellt välstånd. Vad som händer med de andra är inte den nationalistiska politikens problem. Ensamkommande flyktingar, oftast barn, blir idag i Sverige mycket drabbade av den här logiken. En annan grupp är romer, som rent formellt tillhör den skyddsvärda europeiska befolkningen, men ändå inte platsar in bland de skyddsvärda i den svenska nationen.

Sverige har en lång nationalistisk historia som varit sammanlänkad med den socialistiska och folkhemsbyggande där en ”frisk” folkstam varit en viktig del av nationsbygget. Nationalismens/rasismens operation är att förflytta sig; språket och de konkreta politiska åtgärderna anpassas men den bakomliggande logiken består.

De nationalistiska rörelserna i Europa har en väldigt mörk historia. I Tyskland var det en mycket stor del av befolkningen som var mycket assimilerad men som ändå systematiskt samlades ihop och utrotades. Att vara många och väl integrerade var inget skydd.

På frågan om framtidsstrategier svarar Edda att vi framför allt måste producera en bild av det samhälle som vi önskar. Hon menar att vi har tvingats att vara mot; mot globaliseringen, mot nyliberalism, mot rasism, osv. Nu måste vi vara för; för en framtidsvision om hur vi vill ha det, en vision som kan delas av många.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Rashid Musa – Demokrati, Islamofobi och Sveriges framtid

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Rashid Musa är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). I denna intervju talar Rashid och Adrián om demokrati, rasism och islamofobi samt om behovet av en ny politisk mobilisering av de rasifierade andra. Sverige framställs ofta som ett exceptionellt land men vi har samma problem som många andra länder med arbetslöshet, sjukvård, utbildning, med mera. Däribland också problem med olika former av rasismer och i synnerhet islamofobi. Hatbrotten mot muslimer ökar, folk attackeras på gatan, arbetslösheten är hög och bostadssegregationen är tydlig.

Problemformuleringar och diskurser om invandrare och muslimer har förändrats snabbt under det senaste, framför allt inom media men även inom forskning och myndigheternas kunskapsproduktion. Rashid menar att islamofobin är ett uttryck för och resultat av en kolonial historia och av ett ännu pågående kolonialt projekt. ”Man har nu kolonier i förorten istället för i andra kontinenter”, förklarar Rashid. Tidigare var kolonialismen ett civilisationsuppdrag, nu är det ett integrationsuppdrag. Det handlar fortfarande om att lära ”den andre” att tänka och agera ”rätt”, att utgå från premissen om att ”invandraren” brister och därmed kan den förstås som inte tillräckligt utvecklad, civiliserad, demokratisk, social kompetent och många andra ord som ingår i det nya civilisationsuppdraget, alltså integrationsuppdraget. Majoritetsbefolkningen behöver inte förändras, menar Rashid, trots att det många gånger är de som agerar för segregation till exemplet genom att använda fastighetsförmedlare som erbjuder boenden i ”arabfria” områden eller vårdbolag som erbjuder slöjfrivård vilket innebär att vårdtagaren inte behöver komma i kontakt med någon som bär slöja.

Islamofobin drabbar vem som helst som uppfattas som muslim, oavsett om de är det eller inte, till exempel många kristna minoriteter från Mellanöstern. Demokratiska rättigheter och friheter för alla är en fråga som rör alla. Demokratin urholkas när man bedriver en politik som misstänkliggör stora delar av befolkningen. Myndigheter arbetar nu med att bevaka ”radikaliseringsprocessen” som beskrivs ungefär så här: unga muslimer går i traditionella kläder, männen odlar skägg, männen går till gym, folk tittar på utländska tv-kanaler (även stora globalt respekterade nyhetsförmedlare som Al Jazeera), folk skickar pengar till sitt hemland, folk besöker sitt hemland. De här ”tecknen” använder sig poliser och s.k. terrorexperter redan av och nu vill man att lärare, sjukvårdspersonal, bostadsförmedlare och andra offentligt anställda ska börja rapportera iakttagelser av ”radikaliseringsprocessen”. Detta är ett väldigt stort problem för demokratin då det misstänkliggör en mycket stor del av Sveriges befolkning utifrån vardagliga och hälsosamma ageranden (träna, delta i sociala sammanhang, följa nyheterna, hålla kontakt med släkten, osv.).

Integration har blivit en säkerhetsfråga och för att myndigheter ska kunna arbeta med integration som en säkerhetsfråga behövs kunskaper och verktyg att utgå ifrån. Därför har vi nu i Sverige institutioner så som Myndigheten för våldsbejakande extremism, Segerstedtsinstitutet, en ny avdelning om terrorism vid Försvarshögskolan, och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Här arbetar människor som avlönas för att ta fram islamofobisk kunskap som ska leda till praktisk politik och åtgärder riktade mot muslimer.

Rashid berättar om sitt arbete och hur de han representerar påverkas av att han ständigt angrips. De ser att majoritetsbefolkningen vill ta bort deras inflytande i samhället, och de upplever en stor hopplöshet och känsla av att det inte är någon idé att de engagerar sig för att bli deltagande medborgare för ett bättre samhälle. Om du som ung dagligen får höra att du är potentiellt farlig, förtryckare eller förtryckt, en belastning för samhället, och så vidare, blir du nedbruten. De hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter så som organisationsfrihet och politiskt inflytande.

Det finns ingen lösning hos de etablerade partierna men Rashid tror att det bara är en tidsfråga innan vi ser en ny politisk rörelse som ställer sig upp och som börjar kräva sina rättigheter och inte ursäktar sig för vilka de är.

0

Ulrika Dahl – En feminism för de mest förtryckta

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Ulrika Dahl är professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet samt författare till bland annat böckerna Skamgrepp och The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005. Under intervjun behandlas framförallt den svenska feminismen i relation till svensk nationalism och att inneha en vithetsposition.

Den svenska historiebeskrivningen saknar oftast helt en självkritisk blick vilket är problematiskt. Denna problematik finns också närvarande i beskrivningen av Sverige som det mest feministiska och jämlika landet. Historien om de goda svenskarna är helt dominerande: Den skötsamma arbetaren som bygger den moderna svenska staten, sköter sitt, bråkar inte och är en god människa. Dock pågår samtidigt kolonialisering, rasforskning, steriliseringar, restriktiva policies mot migranter och minoriteter, med mera. Det finns i Sverige en lång historia av att definiera vilka som hör till nationen och vilka som inte gör det utifrån ras/etniska/religiösa-markörer.

Vilken klass du tillhör och vilka resurser du har påverkar ofta direkt vilken kamp du driver, det vill säga vilka frågor du förstår som problematiska eller orättvisa. I Sverige finns mycket rättigheter men de är inte jämt distribuerade, menar Ulrika Dahl. Det är lätt för en stat med ständigt krympande välfärd att ge ut progressiva och moderna rättigheter, hur många kommer utnyttja rätt till könsbyte, reproduktiva hjälpmedel, osv.? Rättigheter som skapar en bred jämställdhet så som jämlik skola, väl fungerande sjukvård och så vidare kräver mycket mer resurser och en större statsapparat.

Adrián och Ulrika diskuterar vem som är feminismens subjekt, vem som ska befrias, och vem livet ska bli bättre för? Och slår fast att feminism ska utgå från de mest förtryckta kropparna och sociala positioner. Att vara medelklass, vit och hetero är också en position. Intersektionella analyser kan inte bara användas för att studera ”de andra”. Att problematisera de mest privilegierade positionerna måste ligga på dem som innehar dessa.