Video

0

Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.

Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?

Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.

0

Ylva Habel – Den svenska exceptionalismen och medias rasism

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

I denna video berättar Ylva Habel, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet, om sin forskning kring representationer av svarta kroppar inom kulturen i Sverige samt den historielöshet som präglar den svenska självbilden. Hon kallar denna historielöshet för presentism, det vill säga att vi endast förhåller oss till vår nutid och väljer att inte se Sveriges roll i kolonialismen eller förintelsen. När användningen av rassteroeotyper inom kulturen kritiseras bemöts kritiken ofta med att man inte menar illa. Stereotyperna är en del av nöjeskulturen och förstås av majoritetsbefolkningen – och dem som styr produktionen av kultur – som oförargliga. Men stereotyper skapades för att avhumanisera. Historiskt sett finns det en tydlig koppling mellan stereotyper, nedsättande beteckningar och folkmord. Rasismen handlar inte om intentioner, om någon menar illa eller inte, utan den spelar oftast på den symboliska planen som en närmast fetisch-artad kärlek till vissa typer av representationer och bilder som den (post)koloniala logiken värnar väldigt mycket om och ser som lustiga och underhållande.

Ylva och Adrián diskuterar också den svenska exceptionalismen, det vill säga att vi förstår Sverige som exceptionellt på två sätt: Dels som det goda undantaget, det land som inte var en kolonialmakt eller involverade i förintelsen. Dels som att Sverige är exceptionellt bra på väldigt många sätt, till och med bäst i världen, en moralisk supermakt. Ylva förklarar att det funnits ett medvetet projekt att polera den svenska historien för att positionera Sverige internationellt som det exceptionellt goda och moraliskt överlägsna landet. Den här exceptionalismen fortsätter och fler och fler nivåer byggs på när vi inte gör upp med vår faktiska historia som inte alls är obefläckad av kolonialismen, rasismen eller nazismen.

Det är presentism (historielöshet) och exceptionalism (vi är de goda) som gör att till exempel public service (SVT, SR) tror sig vara demokratiska och generösa när de ständigt bjuder in Sverige demokraterna (SD) till debatter. De glömmer att nazisterna kom till makten genom demokratiska val och de tror att ord inte kan få fysiska konsekvenser. I varje debatt tillåts SD att flytta fram sina positioner genom att det imorgon blir möjligt att prata om och debattera det som igår var otänkbart. Rasismen normeras och det är där makten ligger, inte i händerna på de liberala som bjuder in SD i sin generositet och exceptionella godhet.

0

Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.

Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Fatima Doubakil – Islamofobi och behovet av en dekolonial politik

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Fatima Doubakil
Människorättsaktivist och ledamot för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK, bildad 2007).

Fatima var student i USA när attacken mot World Trade Center skedde 2001 och kriget mot terrorismen blev hela västvärldens huvudfråga, hon såg då tydligt hur det Nordamerikanska samhället förändrades för muslimer, att deras rättssäkerhet snabbt minskade när nationens säkerhet prioriterades över mänskliga rättigheter. Varje gång en våldshandling rubriceras som terrorism får det konsekvenser för säkerheten i hela det muslimska samhället. Risken att bli överfallen eller mördad ökar. Att vara muslim idag är att leva med en ständigt överhängande risk att du själv, din familj eller dina vänner när som helst kan bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Media har en stor roll i att måla upp en särskild berättelse om och ett särskilt förhållningssätt till muslimer. Media pekar ut och ramar in, politiker vänder kappan efter vinden och inför nya lagar, myndigheter och politiska linjer. I Sverige byggs ett angiverisamhälle upp med hjälp av ett 20-tal lagar kring terrorism vilka har åtföljts av handlingsplaner för lärare, socialarbetare, poliser, med fler som förväntas ange framförallt ungdomar som håller på att radikaliseras.

Det blir allt svårare för muslimer i Sverige att ha möten eller konferenser på grund av att en del inte vågar komma, det är svårt att boka lokaler, föreningar får sina bidrag indragna, extra säkerhetsåtgärder krävs och möten och enskilda personer bevakas av myndigheter och media. Att vissa gruppers yttrande-, åsikts-, mötes- och religionsfrihet fråntas dem är en inskränkning av demokratin. Demokratiska principer står på spel när en viss del av befolkningen tystas ned.

För att vända detta menar Fatima att det krävs en berättelse med en historisk tillbakablick kring vilken människor kan organiseras. Det behövs med andra ord, en politisk rörelse som lyfter fram och arbetar för ett jämlikt samhälle. Vi måste koppla rasismen till livsvillkor och den politiska ojämlikheten som finns. Rasifierade personer i Sverige och Europa behöver bli medvetna om och förstå raspolitik och skapa politiska rörelser för att fullborda demokratin.

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare
Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet

Foto och klipp
Sergio Joselovsky

Projektassistent
Talía Murillo