Etnisk identitet betecknar de sätt på vilket människor definierar och positionerar sig själva i relation till föreställningar kring etnicitet. Det råder ingen enighet i frågan om vad som utgör en etnisk grupp. Klassifikationer av etniska grupper har ofta baserats på en kombination av en rad olika kriterier som språk, religion, plats/region, släktskap och gemensam härstamning. Etnisk identitet kan, liksom det mer övergripande begreppet kulturell identitet, ses från två perspektiv, ett essentialistiskt och ett konstruktivistiskt. I det essentialistiska, eller som det ofta kallas inom etnicitetsforskningen, ”primordialistiska” perspektivet är etnisk identitet en gång för alla given och baserad på individens etnicitet – definierat av till exempel språk, släktskap, religion, plats/region.
I det konstruktivistiska perspektivet ses etnisk identitet som en kollektiv identifikation som är skapad av historiska omständigheter. Etnisk identitet har, ur detta perspektiv, inte en grund i en gemensam kulturell essens eller ett gemensamt ursprung, utan skapas i specifika historiska kontexter. På detta sätt har, till exempel, postkoloniala forskare hävdat att etnicitet liksom etnisk identitet i Afrika (liksom i många andra delar i ”tredje världen”, som antas ha etnicitet) i stor utsträckning är ett resultat av kolonialismen. Genom kolonialmaktens klassificering av befolkningen i olika etniska grupper som gavs olika kulturella särdrag och uppgifter i den koloniala administrationen skapades etniska identiteter som ofta, som ett resultat av processens ojämlikhet, kom att politiseras.
Föreställningen och forskningen kring etnicitet och etnisk identitet har utsatts för kritik de senaste åren framförallt av postkoloniala tänkare. Dessa menar att begreppet etnicitet är eurocentriskt och präglat av koloniala föreställningar där etnicitet har kommit att beteckna ursprungliga, icke-moderna identifikationsmönster. Man påvisar i den västerländska forskningen och debatten om etnicitet att det är ”de Andra” från Syd – Afrika, Latinamerika och Asien – som har etniska identiteter, och inte den västerländska människan. Trots att även människor i väst positionerar sig enligt de kriterier som ofta ingår i etnicitetsbegreppet – plats, språk/dialekt, gemensamt ursprung etc. – presenteras på detta sätt den västerländska människan som mer utvecklad och som stående över icke-moderna identifikationsmönster.
Detta kan också ses i debatten om det mångkulturella samhället där det endast är ”invandrare” som har etnicitet och som klassificeras i termer av etnicitet. Medan exempelvis afrikaner i Sverige antas ha etnicitet och en etnisk identitet antas norrlänningar eller skåningar möjligtvis, tillsammans med en svensk identitet, ha en regional identitet, men inte en etnisk identitet.
Begreppen etnicitet och etnisk identitet fungerar således inte bara som ett sätt att etablera gränser och definiera de Andra – ”invandrarna” – vars handlingar och tankesätt, till skillnad mot svenskar, antas vara bestämda av deras ”etnicitet”, utan också som ett förhållningssätt för att visa vem som har makt att definiera den sociala verkligheten, vem som har tolkningsföreträde i samhället. Begreppen etnicitet och etnisk identitet har därför av vissa forskare övergivits i förmån för begreppet kulturell identitet.
Litteratur
Appadurai, A. (1997) Modernity at Large: Cultural Dimensions of Globalization. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Barth, F. (1969) Ethnic Groups and Boudaries. The Social Organization of Culture Difference. Oslo: Universitetsforlaget, London: George Allen & Unwin.
Eriksen, T. H. (2000) Etnicitet och Nationalism. Nora: Nya Doxa.
Faye, L. & McEachrane, M. (red.) Sverige och de Andra. Postkoloniala Perspektiv. Stockholm: Natur och Kultur.
Hall, S. (1991) ”The Local and the Global: Globalization and Ethnicities”, i King, A. D. (red.) Culture, Globalization and the World System. London: MacMillan.
Lema, A. (1993) Africa Divided: The Creation of ‘Ethnic Groups’. Lund: Lund University Press.