Begreppet etnonationalism är sammansatt av orden etno och nationalism. Etno-, etnicitet och etnisk härstammar alla från grekiskans ethnos vilket avser grupp av människor, folk, stam etc. Med etnicitet menas idag en socialt konstruerad gruppidentitet baserad på uppfattningen om en gemensam historia samt upplevelsen av kulturella likheter. Nationalism härstammar från latinets nascor vilket ursprungligen betydde ”jag är född”.
Således syftar också begreppen kring nation och nationalism på uppfattningen om gemensamt ursprung. Med nationalism avses ideologin om det gemensamma ursprunget länkat till den moderna nationalstatens framväxt. Nationalism är en ideologi vilken kretsar kring gränser, land, territorium, stat och folk. Nationalismen existerar och har existerat i en mängd olika varianter och former. Enligt den variant som växte fram med den franska upplysningsfilosfin var det territoriet som skulle vara bestämmande för den nationella tillhörigheten. Således baserades medborgarskap, rättigheter och skyldigheter på var man var född någonstans snarare än på uppfattningen om gemensamma blodsband. Enligt den motsatta varianten var det snarare kulturella likheter och just idén om blodsband som skulle vara bestämmande. De historiska rötterna till detta fenomen härrör från den tyska romanticismen och vurmandet av tankar kring ”folkkulturen” och ”folksjälen”. Denna inriktning har kommit att kallas etnonationalism, eller etnisk nationalism. Exempel på etnisk nationalism är den kurdiska, den tamilska och sionismen.
Med etnonationalism avses alltså principen att grunden för identitet, gemenskap och tillhörighet utgörs av gemensamt historiskt ursprung, kulturella likheter eller särdrag såsom gemensamt språk, normer och värderingar. Ofta utgör etnonationalism en motreaktion mot någon form av officiell nationalism vilken syftar till homogenisering av grupper med olika kulturell tillhörighet inom en nationalstat. I dylika processer upplever sig ofta en eller flera grupper vara marginaliserad eller på olika sätt förfördelad. Ett utdraget utanförskap kan ge upphov till en nationalism vilken vänder sig emot officiella projekt och istället strävar efter största möjliga självbestämmande för den egna gruppen. Under de senaste decennierna har ett stort antal våldsamma konflikter utspelat sig kring dynamiken mellan en officiellt definierad nationalism och grupper vilka definierar sig på andra sätt. Det är emellertid viktigt att ha i åminne att långt ifrån alla etnonationalistiska strömningar griper till våld. Etnonationalism kan också vara ett sätt att hävda rätten till en kulturell identitet.
Såväl målsättningar som metoder varierar kraftigt mellan olika etnonationalistiska rörelser. Somliga strävar efter en egen statsbildning, såsom den tamilska gerillarörelsern vilken eftersträvar ett tamilskt Eelam på Sri Lanka. Andra söker självbestämmande inom rådande gränser, medan åter andra söker fastställa vissa specifika rättigheter och/eller lika behandling inom ett demokratiskt system, såsom t.ex. den katalanska rörelsen i Spanien. I Sverige kan den samiska befolkningen sägas vara delvis involverad i en etnonationalistisk rörelse. Målsättningen för denna rörelse är emellertid snarare ökat självbestämmande inom befintliga strukturer. Vad som också är viktigt att erinra sig är att den kulturella grund som utgör basen för etnonationalistiska principer är en genom historien skapad företeelse och inte statisk eller essentiell. Etnonationalistiska grupperingar tenderar emellertid att hävda att det finns en given, grundläggande kulturell identifikationsbas. Detta är ett politiskt argument såväl som ett sociokulturellt. Med det sistnämnda avser det faktum att essentialistiska föreställningar syftar till att åstadkomma större gruppgemenskap och/eller att bibehålla kulturella särdrag.
Slutligen måste det poängteras att de flesta nationalismer innehåller inslag av både den medborgerliga och den etniska nationalismen. Som exempel kan nämnas fallet Sverige, där det är möjligt för invandrare att ansöka om och erhålla medborgarskap, men där det likafullt är svårt att komma att betraktas som ”svensk”. Det finns en rad informella ”kriterier” för hur man bör se ut, tala, uppföra sig och vad man bör heta (sic!) för att uppfattas som ”svensk”. Officiell nationalism kan vara väl så etnonationalistisk. Aktuella exempel kan hämtas ur valrörelsen 2002 där det genom framförallt krav från folkpartiet kom att diskuteras huruvida språkkunskaper skulle utgöra ett krav för medborgarskap.
Litteratur
Eriksen, T. H. (1998), Etnicitet och nationalism: Antropologiska perspektiv. Nya Doxa
Hutchinson, J. & Anthony S. (eds.)(1996), Ethnicity. Oxford Readers
Kellas, J. G., (1998) (Second edition), The Politics of Nationalism and Ethnicity. St. Martin’s Press.
Montserrat G. (1997) I Berdun et al. 1997, The Ethnicity Reader: Nationalism, Multiculturalism and Migration.
Smith, A. (1998), Nationalism and Modernism: A Critical Survey of Recent Theories of Nations and Nationalism. Routledge.