Begreppet främlingsfientlighet används ofta för att referera till negativa attityder mot personer som invandrat till det svenska samhället. Begreppet kan tolkas utifrån två syften. I första hand undviker man genom att prata om främlingsfientlighet att beteckna det fenomen man pratar om som rasism, vilket ofta anses vara ett alltför starkt ord, förknippat med eugenism. Eugenism, den biologiska rasismens lära, utgår ifrån att det finns genetiska skillnader som är relevanta och legitima för att rangordna människor i bättre eller sämre sorter eller raser. Det som orsakar främlingsfientlighet mot invandrade personer (här främlingar) skulle enligt den uppfattning vara något annorlunda än dessa eugeniskt rasistiska attityder. I andra hand rättfärdigar begreppet den fientliga handling som hänvisas bero på sitt associerade begrepp främlingsrädsla. Rädslan till främlingen framstår då som en mänsklig och förståelig känsla som kan förändras genom närmande och bekantskap. I båda dessa syften finns det en inbyggd gemensam problematik, nämligen att personer som invandrar från vissa bestämda världsdelar automatiskt definieras som främlingar.
Sociologen Zygmunt Bauman (1991) menar att för att någon skall uppfattas som främling, som ”Den Andre”, måste resten av det omgivande samhället uppfattas som bekant, som icke-främling, som en ”Vi-gemenskap”. Närvaron av främlingen –i det här sammanhanget den invandrade personen– inbegriper således en konflikt som består av en upplevd störning av den ordningen och den tryggheten som denna gemenskap av bekanta inger. Fientligheten mot denna främling behöver därmed inte vara illvillig utan den kan uppfattas som en ren försvarsmekanism.
I Sverige brukar rasism förknippas med nazismens idéer, som utvecklades fram till andra världskrigets slut. Trots att det inte gjorts en omfattande husrannsakan av rasismen som ideologi i Sverige före och efter andra världskriget anses rasismen vara ett historiskt avslutat kapitel. Som rasister betraktas idag i huvudsak bara de människor som öppet visar sympatier för nazismen och för neonazismen. Men rasismen som ideologi kan varken i Sverige eller i övriga Europa, och alla dess koloniserade områden i världen, förstås utan ett historiskt perspektiv. Här är den fråga som postkoloniala tänkare ställer sig, nämligen vilka tankestrukturer gör det möjligt att på ett automatiskt sätt definiera invandrade personer som främlingar central. Enligt postkolonialistiska perspektiv existerar fortfarande en rasistisk kolonial tankestruktur i västerländska samhällen som delar upp samhället i Vi och Dem.
Denna koloniala tankestruktur kommer inte bara från de gamla kolonierna utan den har också sina rötter i upplysningens vetenskapsteoretiska tradition. I den meningen ingår även Sverige i denna beskrivning. Idén om den vita mannens överlägsenhet, som ligger bakom den europeiska dominansen över stora delar av världen sedan flera hundra år tillbaka, är alltjämt aktuell för förståelsen av dagens rasistiska ideologier. Den biologiska rasismen utgör numera inte den enda rasistiska ideologin. Rasistiska ideologier har även hämtat näring ifrån bland annat föreställningar om religiösa och kulturella skillnader. Den rasism som idag dominerar i Europa och övriga så kallade västvärlden består snarare av en kombination av biologiska, religiösa och kulturella argument. En del uttryck som ofta hänvisas till ”främlingsfientlighet” överensstämmer med vad man idag identifierar som kulturell rasism. Är det då lämpligt att prata om främlingsfientlighet eller främlingsrädsla i stället för rasism?
En viktig invändning mot att använda benämningen rasism för olika former av etnisk diskriminering är att termen ras anses vara problematisk, eftersom ”raser”, som vetenskapen sedan länge visat, inte är något annat än sociala konstruktioner. Det finns inga fenotypiska (fysiskt synliga) eller genetiska skillnader mellan människor, som kan förklara kulturella skillnader. Idén om ”ras” är huvudsakligen en social konstruktion som är av stor betydelse både som ideologi och som social praktik. Även om raser som biologiska markörer för skillnader i socialt beteende inte existerar, har den sociala konstruktionen ”ras” starkt återverkat på konkreta materiella villkor för många människor världen över. Rasföreställningar innebär fortfarande olika levnadsvillkor beroende på vilken ”ras” man har tillskrivits. Dessutom lever föreställningen om rasskillnader mellan människor kvar i nutida utsagor om kulturella eller religiösa skillnader, inte minst i ”diskursen om främlingsrädsla”.
Vem är idag den Andre, främlingen som ”Vi” är rädda för, eller fientliga emot, om ingen annan än samma föreställda Andre från eugenismens tid? Rasbaserade ideologier kan räknas bland de mest genomträngande värdesystemen i västvärlden. Föreställningen om den Andre definierar fortfarande människornas positioner och möjligheter på till exempel arbets- och bostadsmarknaden, även i Sverige.
Så länge vi inte gör upp och granskar dessa föreställningar och dess konstruktion och återskapande, kan vi inte förklara rasismen som bara en skamlig passage av det förflutna. Att erkänna detta är en väsentlig förutsättning för att åtminstone kunna påbörja en kollektiv kamp mot rasdiskriminering, det vill säga mot de konsekvenser som rasföreställningar haft och dessvärre fortfarande har för människornas levnadsvillkor. Att inte vara villig att anställa en person med utländsk bakgrund eller att neka en invandrad familj inträde i en bostadsrättsförening kan försvaras med argument som att ”man är rädd för det okända”, ”man kan inte ta några risker”, ”det är mänskligt att vara rädd för det främmande” med mera. Den praktiska handlingen blir rasdiskriminerande, men individen eller gruppen som står bakom handlingen kan inte så lättvindigt bli anklagad för att medvetet vilja utöva rasdiskriminering. Även om en person öppet tar avstånd från nazismen och dess fasansfulla skapelser, kan den människan ändå utöva rasdiskriminering.
Man behöver inte vara nazisympatisör för att neka en muslimsk familj tillträde till en bostadsrättsförening, eller en mörkhyad man en anställning i linje med hans kompetens och utbildning. Det relevanta i det här sammanhanget är emellertid inte att fastställa huruvida dessa handlingar gör enskilda individer till ”rasister” eller inte. Det avgörande är däremot frågan om hur detta värdesystem med sina rasföreställningar har trängt igenom individernas undermedvetna och samhällets institutioner till den punkt, att handlingar som resulterar i en rasbaserad diskriminering dagligen får förekomma i olika sfärer i samhället. Användningen av ”mildare” alternativa benämningar som exempelvis ”xenofobi”, ”främlingsfientlighet” och ”främlingsrädsla” kringgår det centrala problemet och försvårar därmed ett nödvändigt medvetandegörande om att det även i det svenska samhället finns rasistiska föreställningar som är djupt rotade i det för-givet-tagna.
Litteratur
Gilroy, P. (1987), ’There Ain’t No Black in the Union Jack’. The cultural politics of race and nation. Chicago: The University of Chicago Press.
Gilroy, P. (2000), Between camps. Nations, Culture and the Allure of Race. A Lane.
Larsmo, O. (1996), Historien om den kolonialstat som nästan blev. I Politikens, kulturens & idéernas arena, nr 5, 1996, s 36-41.
Mattsson, K. (2000), ”Kulturavstånd eller avståndskultur? Föreställningar om de Andra inom svensk invandrarforskning”. I Gren, M., Hallin, PO och Molina, I. (red), Kulturens plats/maktens rum. Brutus Symposion Graduale.
Miles, R. (1989), Racism. London: Routledge.
Miles, R. (1990), “The Racialization of British Politics”. I Political Studies, vol 38, nr 2, 1990, s 277-285.
Miles, R. (1993), Racism after ’race relations’. London and New York: Routledge.
Molina, I. (1997), Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Doktorsavhandling, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, Geografiska regionstudier nr 32.
Molina, I. (2000), ”Kategoriseringar inom akademin” (1999), i Gren, M., Hallin, PO och Molina, I. (red), Kulturens plats/maktens rum. Brutus Symposion Graduale.
Pred, A. (2000), Even in Sweden. Racisms, Racialized Spaces, and the Popular Geographical Imagination. California University Press.
Said, E. (1993) [1978], Orientalism. Stockholm: Ordfronts förlag.Lindqvist 1992
Tesfahuney, M. (1998), Imag(in)ing the Other(s). Migration, Racism and the Discursive Constructions of Migrants. Doktorsavhandling Uppsala universitet, Kulturgeografiska institutionen. Geografiska regionstudier Nr 34.
Bauman, Z. (1991), Modernity and Ambivalence. Cambridge: Polity press