Termen hatbrott används när brotten motiveras av hat och/eller fientlighet mot vissa grupper av människor på grund av etnicitet, nationalitet, religion, kön, sexuell läggning eller handikapp. Termen har använts i både USA och Kanada. I Sverige har denna term börjat uppmärksammas i debatten. I termer av konkreta handlingar omfattar denna typ av brott t.ex. hotfulla samtal, brev och e-mail, fysisk misshandel, vandalism, korsbränning etc. När egendom attackeras görs detta på ett sätt som syftar till att förolämpa, hota och känslomässigt skada människor i målgruppen. Att vara offer för hatbrott betyder att man bara är attackerad på grund av vem man betraktas att vara. Dessutom sänds en hotsignal till alla medlemmar av offrets grupp. Hatmotiverat våld handlar om makt och kontroll.
Sådana hatbrott kan även riktas mot människor som stödjer minoriteters rättigheter och existensberättigande, t.ex. offrens stödpersoner, läkare som arbetar med flyktingar, fackföreningsmedlemmar, företrädare för invandrarorganisationer, antirasistiska grupper, journalister, politiker och poliser. När sådana personer utsätts för våld är det ofta mer systematiskt än våldet mot minoritetsmedlemmarna, där offren kan vara mer slumpmässigt utvalda. Avsikten är att skrämma till tystnad och att beröva minoritetsgrupperna det etablerade samhällets stöd och beskydd. Hatbrotten har en “terroristisk komponent” som innebär att även relativt små händelser skapar rädsla och misstroende. De är ofta mer våldsamma, socialt sönderslitande, slumpmässiga och upprepade än vanliga brott.
Internationella polischefer
I den s.k. ‘Hate Crime in America Summit’ som anordnades 1998 av den internationella organisation för polischefer föreslogs olika sätt för att förhindra hatbrott, agera mot hatbrott och mäta effektiviteten av dessa åtgärder. För att förhindra hatbrott rekommenderades flera olika åtgärder. Bland annat föreslogs medvetandehöjande åtgärder genom samlade policyprocesser fokuserade på hatbrott. Dessa processer skulle inkludera delar av både den offentliga och det civila samhället, såsom poliser, skolor och frivilliga organisationer.
Policyprocesserna grundas på: a) skapande av lokala Mänskliga Rättighetsnämnder eller andra arenor där olikheter och likheter kan diskuteras, och som kan utveckla den lokala samhörighetskänsla och stabiliteten; b) grundläggande stöd till offentlig information om fördomar och intolerans; c) en höjning av medvetenheten kring organiserade hatgruppers målsättningar och ageringsmönster; c) en grundläggande utbildning för barn och ungdomar angående om vikten av respekt för olikheter samt ett bejakande av mångfalden; och d) utbilda lokala politiker och andra aktörer till att känna igen och reagera mot lokala hatbaserade brott.
Kränkande motiv
I den svenska brottsbalken: 29:2, ges bl.a. en grund till definitionen som omfattar hatbrott. Den stadgar att det vid bedömningen av straffvärdet för ett brott anses som försvårande om brottet haft motivet att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ”ras”, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Europarådets definition av rasistiskt och främlingsfientligt våld inbegriper förutom våldsbrott andra fientliga handlingar, som riktas mot en person eller en grupp av personer på grund av deras ”ras” eller etniska och nationella ursprung, t.ex. mord, dråp, misshandel, ofredande, olaga hot, förolämpning, förtal, mordbrand, skadegörelse, hets mot folkgrupp, olaga diskriminering och brott mot griftefrid.
Hatbrottets orsaker
Många forskare och opinionsbildare understryker sambandet mellan hatbrott och de fördomar som finns i samhället. I tider när social oro och ekonomisk osäkerhet intensifieras uppstår spänningar mellan grupper som kan uttryckas i hatbrott och våldet måste alltid analyseras inom ramen för det sammanhang och det sociala klimat vari det sker.
Den svenska kriminologen Eva Tiby (1999) tar upp i sin avhandling några faktorer som i internationell forskning visat sig vara väsentliga för uppkomsten av våld och hot mot minoriteter: a) vissa grupper ses som moraliskt avvikande grupper, b) det finns en ökad konservatism i samhället, och c) att marginaliserade grupper ökar i samhället och att dessa grupper ger sig på dem som de anser stå ännu lägre på samhällsstegen. Offer som betraktas som annorlunda eller avvikande utsätts för brott utifrån förankrade fördomar i samhället som definierar vissa grupper och dess medlemmar som ”värdelösa”. De beskrivs som människor som lever i samhället men som inte riktigt är en del av det. Människor som begår hatbrott uppfattar därför ofta att de har den tysta majoritetens stöd.
Våldet har ofta föregåtts av en hatpropaganda och en retorik som appellerar till en rädsla för det främmande och annorlunda och som delar in världen i ”vi” och ”dom”, där ”de andra” utmålas som ett hot mot etablerade värden. Propagandan formulerar sådant som ”många tänker men inte vågar uttala” och deras budskap syftar till att väcka tankar som t.ex. ”folket har fått nog” eller ”vi kan inte acceptera det längre”. Budskapen syftar framför allt till att uppmuntra handlingar, oavsett metod. Avvikande offer riskerar dessutom att få höra att de får ”skylla sig själva”. Sådana föreställningar gör att de tvekar att söka skydd hos polisen eller anmäla brotten. De blir lämpliga offer eftersom de redan är marginaliserade och utsatta för fördomar.
Hatbrottets konsekvenser
Diskriminering och hatbrott formar de utsattas livssituation på ett djupgående sätt, men mer som ett hot än som konkret våld eller i handling utförd diskriminering. Risken för att utsättas för hatbrott gör ofta att de rädda stannar i sina hem eller på annat sätt begränsar sin rörelsefrihet. Tiby visar i sin avhandling att en tredjedel av de homosexuella som inte utsatts för brott p.g.a. sin sexuella läggning ändå vidtar åtgärder för att inte utsättas.
Offer för hatbrott riskerar att drabbas av betydande emotionella problem och känslor av hjälplöshet eftersom de utsatts på grund av förövarens fördomar om offrens sociala identiteter. Dessutom upplever hela grupper en ökad utsatthet och rädsla. Brotten skrämmer även andra i den grupp som offret hör till, och bidrar till att de känner sig isolerade, sårbara, vilket leder till allvarliga konsekvenser på samhällsnivå, t.ex. i form av rädsla, misstroende och fientlighet mellan olika grupper. Hatbrott leder till allvarliga effekter, även om de inte alltid juridiskt sett är allvarliga brott . Forskning visar att våldet tenderar att öka när det inte beivras av samhällets institutioner. När polis och rättsväsende inte förmår att skydda offren och lagföra gärningsmännen, leder detta – både hos offer och förövare – till en känsla att samhället inte tar dessa brott på allvar. Förutom att rädslan har skadliga psykologiska effekter kan den således ge effekter på ett samhälleligt plan och leda till minskad legitimitet för rättsväsendet.
Litteratur
Kelly, R. J. & Maghan, J. (red.) (1998): Hate Crime, the global politics of polarization. Southern Illinois University Press, Carbondale and Edwardsville.
Tiby, E, (1999): Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott, Doktorsavhandling, Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet.
Björgo, T. & Witte, R. (1993):Racist violence in Europe. New York: St. Martin’s Press.
Hamm, M.S. (red.) (1994): Hate Crime: International Perspectives on Causes and Control. Cincinnati, OH: Anderson Publishing Co/Academy of Criminal Justice Sciences.
Rantakeisu, U., Almgren, S., Starrin, B. (1997): Rasistiska trakasserier: en studie med utgångspunkt från händelserna i Vålberg. Karlstad: Centrum för folkhälsoforskning.
Hate Crime in America Summit Recommendations: http://theiacp.org/pubinfo/Research/hateamer.htm