Termen invandrare används för att beteckna antingen utrikes födda personer eller utländska medborgare, som har flyttat från ett land för att bosätta sig i ett annat, antingen permanent eller temporärt. Enligt denna definition räknas som invandrare alla personer som är folkbokförda i Sverige och som är antingen utrikes födda eller utländska medborgare. Begreppet invandrare började användas i mitten på sextiotalet, som då ersatte termen utlänning. Ordet utlänning ansågs på den tiden ha en negativ laddning. Idag används ordet utlänning framför allt i juridiska sammanhang, t.ex. i Utlänningslagen.
Begreppet invandrare innefattar personer som flyttat till Sverige av en rad olika skäl – gäststuderande, politiska flyktingar, arbetsmigranter och familjeanknytningar. För att betraktas som invandrare, enligt Departementsskrivelse (Ds 1999:48), skall en person ha invandrat och varit bosatt i Sverige under en längre tid. Enlig folkbokföringen skall denna person ha varit i Sverige minst ett år. Gäststuderande, turister eller människor som tillfälligt bor i Sverige uppfattas oftast inte som invandrare i vardagligt tal. Barn till personer som invandrat eller barn som själva har invandrat kallas i folkligt och vardagligt tal invandrarungdomar eller andra generationens invandrare. I administrativa och statistiska sammanhang brukade ungdomar och barn som själva är födda i ett annat land, eller som har en eller båda föräldrar som är utrikes födda, räknas som invandrarungdomar. I vissa offentliga debatter talas ibland till och med om ”tredje generationens invandrare”, det vill säga barnbarn till första generationens invandrare.
Under senare delen av 1990-talet har invandrarbegreppet ifrågasatts från olika håll. Offentliga utredningar och regeringspropositioner har betonat vikten av att i så stor utsträckning som möjligt undvika begreppen invandrare, invandrarungdomar och andra generations invandrare. Endast de personer som nyligen har flyttat till Sverige bör betecknas som invandrare, enligt förslag från en arbetsgrupp inom regeringen (1999:48). De utrikes födda personer som bott i Sverige en längre tid bör istället kallas personer med utländsk bakgrund. Ungdomar med en eller båda föräldrar födda utomlands bör, enligt denna syn, också kallas för personer med utländsk bakgrund. I dagligt tal benämns dessa ungdomar som ungdomar med utländsk bakgrund, ungdomar med invandrarbakgrund eller också som invandrarungdomar. I vissa akademiska debatter försöker man undvika indelningarna efter linjerna svensk-utländsk bakgrund. Skälet till detta är att man menar att även utländsk bakgrund är ett problematiskt begrepp. Trots denna problematik används invandrarbegreppet och termerna invandrarkvinnor, invandrarmän och invandrarungdomar dagligen i media, politiska debatter och forskning.
Vad är problematiskt med invandrarbegreppet?
Forskningen inom området pekar på flera betänksamma aspekter på begreppen invandrare och andra generationens invandrare. För det första sätts det ofta ett likhetstecken mellan invandrare och problem. Detta sker till exempel i medias skildring av invandrare, där negativa nyheter överväger rapporteringen. Ett exempel på detta är att många stora samhällsproblem tolkas i mer eller mindre etniska termer. Arbetslöshet, boendesegregation, bidragsberoende, sociala problem, ungdomsbrottslighet är bara några av de problem som förknippas med invandrare. Mediaforskaren Ylva Brune (1998) har visat att bilden av invandrare i media följer en viss berättelsestruktur. I denna bild framställs invandrare antingen som offer för orättvisor som behöver hjälp från det svenska samhället eller som ett hot i form av en invasion. En annan återkommande bild av invandrare är den som brottslingar, vars patriarkala kultur och promiskuitet gör dem hotfulla och farliga. Denna koppling mellan invandrare och problem sker också i delar av s.k. ”invandrarforskningen”, där invandrare främst skildras utifrån de egenskaper och kompetenser de antas sakna. Många myndigheter har också kritiserats för att bemöta människor som invandrat utifrån en problembild av gruppen.
För det andra har begreppet invandrare laddats med en innebörd av skillnad och annorlundaskap. Invandrarbegreppet bygger i den meningen på ett ”vi-och-dom-tänkande”. Svenskar och invandrare framstår som motsatta grupper, där ”vi” svenskar och ”dom” invandrarna på många sätt antas vara fundamentalt olika. Invandrare har i den meningen blivit Sveriges och svenskarnas Andra. En aspekt som oftast förekommer är när invandrare slentrianmässigt likställs med ”det främmande”, ”det annorlunda” eller ”det exotiska”. Ett annat exempel på detta är när ordet ”vi” i vardagligt tal eller i mer formella sammanhang underförstått avser svenskar, och därmed utestänger invandrare som ”dom”. Detta är särskilt tydligt i det sätt som ”invandrarungdomar” särskiljs från ”svenska ungdomar”. I definitionen av vem som är invandrarungdom inräknas även barn och ungdomar som är födda i Sverige och har växt upp här, men som har en förälder som är född i ett annat land. Detta innebär att även människor som har levt hela sina liv i Sverige stigmatiseras som ”ickesvenskar” och annorlunda, och därför inte helt och hållet tillhörande Sverige och/eller ”det svenska samhället”. Invandrarbeteckningen är i det avseendet inte en neutral och problemfri kategori utan används för att definiera och kategorisera de människor som inte uppfattas som delaktiga – och/eller tillhörande – i den svenska ”vi- gemenskapen”.
För det tredje är det inte alla utrikes födda personer som i vardagligt tal uppfattas som invandrare. Inom den akademiska debatten hävdas att begreppet invandrare allt som oftast används för ”ickevästerlänningar” och då särskilt muslimer, ”svarta” och ”färgade”. Det vill säga att termen invandrare kan fungera som en inbillad neutral synonym för mindre accepterade benämningar som ”blatte”, ”svartskalle” osv. Ett exempel på detta kan vara den sinnebild som media alltför ofta förmedlar av invandrare som kopplas till bilder av mörkhåriga och/eller mörkhyade män. Artiklar som generellt handlar om invandrare eller invandrarkvinnor illustreras ofta med en muslimsk kvinna med slöja och heltäckande klädsel. Ett annat exempel är när människor från ”ickevästerländska” länder självklart förutsätts vara mer kulturellt avlägsna och annorlunda, än människor från europeiska länder. I en sådan betydelse används invandrarbegreppet ofta i en mer omfattande kulturrasism, där kultur och kulturella skillnader tas som en förevändning för att utestänga och diskriminera människor som upplevs som utseendemässigt, kulturellt och/eller religiöst annorlunda.
För det fjärde är inte gruppen ”invandrare” – och inte heller gruppen ”svenskar” – en enhetlig grupp. Olika dimensioner av en människas identitet samspelar på ett komplext sätt. Människor formar sin identitet med utgångspunkt i till exempel nationell eller etnisk tillhörighet, kön, sexualitet, ålder, klass och yrkestillhörighet. Allomfattande kategorier såsom ”invandrare” och ”svensk” framställer felaktigt dessa grupper av människor som homogena och enhetliga. En vanlig effekt av detta är att när invandrare skildras i media eller forskning är det i första hand invandrade män som avses. Ett exempel som ekonomihistorikern Paulina de los Reyes (2001) tar upp är att skildringar av 1950- och 1960-talets arbetskraftsinvandring ofta lyfter fram invandringen av manliga arbetare, trots att omkring hälften av de personer som invandrade var kvinnor. De kvinnor som invandrade under denna period osynliggörs därmed, liksom deras skäl till att invandra och deras situation på t ex arbetsmarknaden. Ett annat exempel är när invandrade kvinnor skildras i media som just invandrarkvinnor. Det visar att den fiktivt könsneutrala beteckningen invandrare egentligen avser invandrade män.
Det är viktigt att påpeka att fenomen som rasism och sexism på flera sätt samspelar och överlappar varandra, och därför inte kan förstås enskilt. De egenskaper som används för att framställa invandrare som annorlunda återfinns också i representationer av kvinnor som till exempel irrationella, kroppsliga och sexualiserade. I rasistiska stereotyper beskrivs samtidigt kvinnor och män olika. Till exempel att invandrade män framställs som sexuella hot och kriminella, medan invandrade kvinnor framställs som offer och hjälplösa. Ett annat exempel på samspelet mellan rasism och sexism i föreställningar om invandrare, är när frågor som rör relationer mellan kvinnor och män – såsom jämställdhet, sexualbrott, våld mot kvinnor – görs till centrala inslag i bilden av invandrare. Gruppen invandrare framställs ofta kollektivt ha ”andra könsroller”, ”en patriarkal kultur” och ”inte tillåta sina döttrar att gå ut”. Dessa stereotypa beskrivningar av könsroller skapar bilden av invandrare som annorlunda. På så sätt kan detta skapa en idé om vem eller vilka som skall vara representanter för samhällets ”normalitet”.
Det finns också en debatt som menar att själva begreppet invandrare kan användas som politisk identitet och ställningstagande i kampen för en mer jämlik fördelning av samhällets politiska, socioekonomiska och sociokulturella resurser. Sammantaget kan man poängtera att termerna invandrare, invandrarkvinnor och invandrarungdomar inte är neutrala benämningar. De är ofta ett centralt inslag i den utestängning och diskriminering som drabbar människor som har invandrat i Sverige.
Litteratur
Brune, Ylva (red) (1998). Mörk magi i vita medier. Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlssons förlag.
de los Reyes, Paulina (2001). Mångfald och differentiering. Diskurs, olikhet och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.
Departementsskrivelse (Ds 1999:48), Begreppet invandrare – användningen i lagar och förordningar. Regeringskansliet – Kulturdepartementet.
Mattsson, Katarina (2001). (O)likhetens geografier. Marknaden, forskningen och de Andra. Uppsala universitet, Geografiska regionstudier, Nr X, Uppsala. (Kommande)
Molina, Irene (1997). Stadens rasifiering – Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Uppsala universitet, Geografiska regionstudier, Nr 32, Uppsala.
SOU 1996: 55, Sverige framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från invandrarpolitiska komittén. Stockholm: Fritzes kundtjänst.