Nationalism är en politisk ideologi/princip som säger att stat och nation bör sammanfalla, d.v.s. att statens fysiska gränser skall överensstämma med en befolknings geografiska utsträckning. Nationalism kan därför i hög grad ses som en ideologi om gränser.
Som politisk idé brukar nationalismen dateras till den franska revolutionen och upplysningstidens epok. Nationalismens framväxt i slutet av 1700-talet är emellertid relaterad till långa historiska processer, såsom den katolska kyrkans reformation, kapitalismen och industrialismens framväxt. I sin tidiga form tenderade nationalismen att vara förhållandevis inkluderande, liberal och byggde på idén om medborgarskap grundat på den territoriella principen. Denna variant av nationalismen är också i hög grad länkad till demokratin och folkviljan som den yttersta källan för legitimitet. Som en reaktion gentemot denna liberala form, växte en romantisk version fram, vilken ofta sammankopplas med den tyska idealismen och romanticismen. Denna variant kallas ofta för en etnisk nationalism, då den baseras på idén om att alla folk har en nationalkaraktär, en ”själ”, vilken måste få uttryckas.
Varje nationalism befinner sig vid varje given historisk tidpunkt någonstans emellan dessa poler och varje nationalism innehåller möjligheter till såväl exkludering som inkludering, universalism som partikularism. Nationalism är således en ideologi som är djupt sammanbunden med det moderna statssystemet. Nationalism är genom sin funktion i det internationella systemet ett paradigm (en världsbild) om hur världen bäst bör ordnas. För nationalstatens funktionella kapacitet krävs en ideologi om vad statens medborgare/nationens medlemmar har gemensamt. Nationalismens funktion har på så vis i hög grad varit att söka homogenisera den befolkning som återfinns inom statens gränser.
Historikern Benedict Anderson (1991) menar i sin bok Den föreställda gemenskapen att homogenisering av befolkningar (d.v.s. skapande av gemensamma referensramar och känslor av tillhörighet) har skett genom utbildningsväsendet, det militära systemet, rättsväsendet och det politiska systemet. Detta har också skett genom kulturella symboler och värden, såsom ett gemensamt språk, föreställningar om normer, värden och traditioner. Inte minst är en gemensam historia av fundamental vikt för att skapa en nationell gemenskap. Vidare relaterar nationalistiska ideologier ofta till ett territorium genom att många gånger mytologiserat landskap.
Nationalismens funktion har genom nutida post-modernistiska kritiska tänkande kraftigt ifrågasatts. Inte minst har globaliseringsprocesser inneburit att nationalstatens roll är i kraftig omdaning genom det faktum att ekonomiska, kulturella och politiska processer i allt mindre utsträckning tar hänsyn till staters gränser. Detta gör att idén om nationen och nationalismen som grundläggande principer för människors identitet och tillhörighet kommit att ifrågasättas. Människor identifierar sig i högre grad på andra sätt, genom kulturella utbyten och genom att allt fler människor har betydelsefulla relationer med mer än en ”plats”, med mer än ett land. Samtidigt har globaliseringen också gett upphov till en sorts nationalistisk renässans genom att den osäkerhet globaliseringen innebär ger upphov till ett sökande efter en trygg och förankrad identitet. Nationalism, främlingsfientlighet, fundamentalism o.s.v. är därför följeslagare till globaliseringen.
Litteratur
Anderson, B. (1991), Imagined Communities, London: Verso. (finns även utgiven på svenska)
Castells, M. (1997b), The Power of Identity, Volume II, The Information Age: Economy, Society and Culture, Oxford: Blackwell Publishers.
Gellner, E. (1983), Nations and Nationalism, Oxford: Basil Blackwell Ltd.
Hettne, B., Sörlin, S. & Østergaard, U. (1998), Den globala nationalismen, Stockholm: SNS Förlag.
Hobsbawm, E. (1990), Nations and Nationalism Since 1780; Programme, Myth, Reality, Cambridge: Cambridge University Press.