Nationell identitet betecknar de sätt på vilket människor definierar och positionerar sig själva i relation till nationalstaten, utifrån föreställningar att kultur och kulturella skillnader följer nationalstatens gränser. Nationell identitet kan, liksom det mer övergripande begreppet kulturell identitet, ses från två perspektiv, ett essentialistiskt och ett konstruktivistisk . I det essentialistiska perspektivet kan världen kan delas upp i ett antal homogena och åtskilda kulturer som ryms inom nationalstatens gränser. Människor i en viss nationalstat delar, enligt detta perspektiv, gemensamma kulturella karaktärsdrag som utgör grunden för medborgarnas identitet. Den nationella identiteten är således bestämd av tillhörighet i en nation.
Enligt det konstruktivistiska perspektivet är föreställningen om nationella kulturer liksom nationell identitet konstruerat av nationalistiska ideologier. Nationella identiteter är ett resultat av nationsbyggnadsprocesser och statsmaktens strävanden att skapa ett nationellt medvetande hos befolkningen. Den nationella identiteten är, ut detta perspektiv, en imaginär gemenskap (Anderson 1991) där medborgare i en viss nation upplever att de delar gemensamma referensramar och kulturella särdrag. Den är en föreställd gemenskap som döljer skillnader inom, och likheter mellan, nationella kulturer.
Enligt det konstruktivistiska perspektivet måste nationell identitet, liksom identitet generellt, förstås relationellt, d.v.s. nationell identitet skapas genom upprättandet av gränser i förhållande till andra nationer. Svensk identitet är ur detta perspektiv endast möjlig och ges sin betydelse genom dess föreställda skillnad från andra nationer och nationella särdrag. Även om utgångspunkten i det konstruktivistiska perspektivet är att den nationella identiteten alltid varit en imaginär gemenskap är detta alltmer tydligt i dagens globaliserade värld. Globaliseringens komplexa processer bidrar till att tidigare relativt stabila nationella identiteter problematiseras allt mer.
Den ökade migrationen i efterkrigstiden, utvecklingen av informationsteknologin och avregleringen av mediamarknaden innebär att nationella identiteter görs instabila samtidigt som statens försök att skapa ett nationellt medvetande urholkas. Samtidigt kan globaliseringen även medföra en motsatt process där nationella identiteter förstärks och återaktiveras.
Litteratur
Anderson, B. (1992) Den föreställda gemenskapen. Göteborg: Daidalos.
Featherstone, M. (red) (1990) Global Culture: Nationalism, globalization and modernity. London: Routledge.
Eriksen, T. H. (2000) Etnicitet och Nationalism. Nora: Nya Doxa.
Robins, K. (1991) ”Tradition and Translation: National culture in its global context”, i Corner J och Harvey, S. (red) Enterprise and Heritage. London: Routledge.
Smith, A. D. (1991) National Identity. London: Penguin.