En av Förenta Nationernas organisation UNESCO:s främsta bedrifter sedan andra världskriget har varit att vederlägga föreställningen om ras som ett vetenskapligt koncept: därav titeln på detta arbete. Att tala om ras som ett koncept skulle förutsätta att det existerar någonting som liknar en respektabel teori om ras med ‘ras’ som dess centrala koncept.
Ordet ras började användas flitigt i samband med Portugals och Spaniens stora kolonialiseringsprojekt under 1400- och 1500-talen – upptäckten, ockupationen och utnyttjande av den nya världen. Det användes för att dela in och rangordna människor i hierarkiskt ordnat diskreta grupper. Juan Ginés de Sepúlveda, en viktig figur i det spanska hovet, hävdade att indianerna ‘är underlägsna spanjorerna såsom barn är till vuxna, kvinnor till män och till yttermera visso, som apor till människor’. (Democrates II ”Concerning the Just Cause of the War Against the Indians”.). Notera redan i denna tidiga formulering kopplingen mellan sexism och rasism.
Sepúlvedas idéer utmanades av en annan viktig person i det spanska imperiet, historikern och dominikanska missionären i Amerika, Bartolomé de Las Casas (1474-1566). Han var den förste att avslöja européernas förtryck av indianerna och att kräva ett avskaffande av slaveriet av indianerna. Men trots det faktum att Las Casas ‘vann’ på den teoretiska fronten och Sepúlvedas lära inte godkändes officiellt, var det Sepúlvedas idéer som tillämpades i Ostindien. En ‘rasteori’, känd inom teorier om ras som ‘vetenskaplig rasism’, uppkom på 1800-talet. Ras var definierad biologiskt, genom att använda befintliga eller tillskrivna egenskaper som indikatorer för psykologiska egenskaper och antagen intellektuell och moralisk över-/underordning. Den ‘ariska rasen’ konstruerades som överordnad alla andra ‘raser’. Judar, definierade som ett ‘asiatiskt folk’, var längst ned i denna hierarki.
De mest prominenta representanter för sådana teorier var Joseph-Arthur Comte de Gobineau (1816-1882) och Houston Stewart Chamberlain (1856-1914). Gobineau hävdade att civilisationens öde avgjordes av rassammansättning. Han förutspådde den ariska rasens nedgång som resultat av ‘rasblandning’, beblandningen mellan vita med svarta eller gula ‘raser’. Chamberlains hävdande av det ariska elementets rasiska och kulturell överlägsenhet i europeisk kultur påverkade Tyska nationalistiska tankegångar och tänkare, speciellt Adolf Hitler. Vissa rasistiska teorier konstruerade judar som blandade med svarta vilket gjorde svarta judar till det ultimata hotet mot den ‘överlägsna’ vita kulturens överlevnad.
Att klassificera människor i raser blev en viktig del av vetenskapen. Den brittiska sociologen Robert Miles (1989) menar att ”försök gjordes under det sena 1800-talet, t ex att identifiera de olika ‘raserna’ som den brittiska befolkningen bestod av genom att använda sig av hår- och ögonfärg samt kraniummätningar”. Under 1950- och 1960-talen samlade UNESCO en grupp internationellt beryktade vetenskapsmän som ombads sammanfatta de vetenskapliga bevisen om ‘rasens’ natur. ‘Vetenskaplig rasism’ förkastades när vetenskapsmännen bevisade att det inte fanns olika raser. Många trodde på rasers existens därför att det var så uppenbart att vi är olika varandra med avseende på hudfärg, hårstruktur, längd etc. Men dessa skillnader i sig har aldrig varit i fokus för olika ‘rasteorier’. Dessa skillnader användes endast som synliga indikatorer för antagna genetiska skillnader som gjorde det möjligt att dela in människor inte endast utifrån olika fenotypiska egenskaper, utan än viktigare, utifrån olika psykologiska egenskaper.
Även de som arbetar inom genetikens område förkastar idéen om att man kan dela in människor i olika raser. En av de mest betydelsefulla vetenskapsmännen inom fältet kan tjäna som exempel: ”Vi finner faktiskt att vilken befolkning som helst, oavsett hur liten, har enorm genetisk variation; i genomsnitt finner man 85 procent av all mänsklig variation inom befolkningsgrupper och endast 15 procent mellan dem… Att det finns ‘rena’ raser är myt, sprungen ur det faktum att de flesta européer är vita, afrikaner från söder om Sahara är svarta, många asiater bruna, och några få egenskaper till kan hjälpa att avgöra mer exakt individers geografiska ursprung. Det existerar inte jämlik enhetlighet under huden. Genetiska skillnader bland befolkningar och raser, oavsett hur de definieras, är små eller triviala i jämförelse med de inom dem. En till myt… är att inter-ras hybrider är underlägsna och att rasblandning ska undvikas till varje pris. Graden av genetisk skillnad bland den mänskliga släktet är så liten att det är omöjligt att ras rasblandning är genetiskt farligt” (Cavalli-Sforza 1999).
I de flesta europeiska länder är ‘ras’ knappast använt i den offentliga diskussionen (av politiker, lärda, journalister m. fl.) idag – förutom av dem som definierar sig själva som rasister. I engelskspråkiga länder används ‘ras’, ibland med citationstecken men ofta utan, och ofta används det ganska oreflekterat. Enligt dessa författare syftar etnicitet på kulturella skillnader medan ’ras’ syftar på antagna genetiska skillnader. De hävdar att det inte existerar genetiska skillnader som legitimerar definitionen av människor som tillhörande olika raser. Men, hävdar de, människor behandlas som om detta var fallet. I detta avseende blir ’ras’ en social verklighet. Människor definieras, och definierar sig själva genom ’ras’ och det är dessa processer som är föremål för social analys.
‘Ras’, menar sociologen Nora Räthzel (2002), används oftast för att tala om människor som definieras som svarta medan etnicitet används för alla andra minoriteter som definieras utifrån deras födelseursprung. Ett argument för detta är att inom en rasistisk diskurs så buntas alla svarta ihop som en grupp oavsett de olika kulturella bakgrunder som finns inom denna grupp, medan andra grupper diskrimineras på basis av en ”annorlunda kultur”. Vissa forskare, som Robert Miles (1989), har varnat för att användandet av ‘ras’ som en analytiskt kategori reproducerar detsamma som det kritiserar.
Trots dessa olika angreppssätt skulle vilken respekterad forskare som helst hålla med om att antagandet om ett kausalt samband mellan fenotypiska egenskaper och personlighets egenskaper är ett uttryck för rasism och inte ett vetenskapligt påstående. Tyvärr så betyder inte detta att rasism, d.v.s. en naturalisering av sociala relationer som konstruerar grupper av människor som tillhörande olika raser inom en hierarkisk ordning, har försvunnit. Idag uttrycks sådana idéer genom begrepp som kultur, religion, etnicitet eller nationalitet som om de refererar till statiska, naturliga (i.e. genetiskt baserade) egenskaper.
Litteratur
Cavalli-Sforza, L.L. (1999), ‘A Panoramic Synthesis of My Research’. In The International Balzan Foundation. www.balzan.it/cavalli/paper.htm.
Gobineau, A. de (1970), Essay on the Inequality of the Human Races. in M. Biddiss (ed) Gobineau: Selected Political Writings. London: Cape.
Gilman, S.L. (1985), Difference and Pathology: Stereotypes of Sexuality, Race, and Madness. Ithaca: Cornell University Press.
_____. 1992. Rasse, Sexualität und Seuche. Reinbeck bei Hamburg: Rowohlt.
Hannaford, I. (1996) Race. The History of an Idea in the West. Washington : The Woodrow Wilson Center Press.
Miles, R. (1989), Racism. London: Routledge.
Montagu, A. (1972), Statement on Race. London. Oxford University Press.
Räthzel, N. (2002), Developments in Theories of Racism. In: Evens Foundation (ed.) Racism in Europe. New York: Berghahn Publishers (in press).