Begreppet rasism är ett mycket omdiskuterat begrepp. Fram till 1960-talet hade de flesta studierna definierat rasism som en ideologi eller doktrin. Efter 1960-talet fick begreppet ett större innebörd eftersom ideologier i sig inte kunde särskiljas från de handlingar (’ras’diskriminering, rasistiskt våld) och attityder (rasistiska fördomar, stereotyper) som härleddes från denna världsåskådning (ideologi). En gemensam utgångspunkt för forskare är att rasism kan beskrivas som en uppsättning teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och handlingar som utgår från tron eller läran om att:
- människosläktet kan delas in i olika raser, folkgrupper;
- individens, gruppens eller samhällets ras- eller folkgrupptillhörighet utgör dess ’väsen’;
- dessa väsen bestämmer och förklarar skillnader i egenskaper, förmågor, begåvningar, färdigheter o s v mellan olika raser, folkgrupper eller individer;
- utifrån dessa ’väsen’ kan man identifiera ’över-’ och ’underlägsna’ folkgrupper, raser, och individer samt rangordna människosläktet från högre till lägre; och
- att människor därefter kan behandlas därefter med hänvisning till dessa ’väsen’.
Dessa kriterier definierar den ideologiska nivån av rasism, som är nödvändig för att legitimera handlingar och sociala processer. Samhällsforskaren Philomena Essed (1991) menar att rasism måste förstås som ideologi, struktur och process. Detta är i sin tur relaterad till de sociala ojämlikheter som grundas på de biologiska eller kulturella faktorer som attribueras åt de som ses eller anses vara ”annorlunda”.
Rasism, menar Essed ”är en ’process’ eftersom strukturer och ideologier inte kan existera utanför vardagliga handlingar genom vilka dessa är konstruerade och konfirmerade.”(ibid., s.43). Diskursanalytikern Teun van Dijk (1993) tar en annan, men liknande utgångspunkt. Han menar att rasism är ett av de sociala system av ojämlikheter (ett annat är kön relationer eller klass) som genom olika ”berättelser” (diskurser) om ”ras”, kultur, religion, men också de handlingar (diskriminering) som legitimeras av dessa berättelser, upprätthåller en grupps privilegierade ställning över en annan.
Rasismens anpassning
Rasism tar olika skepnader och uttryck i olika samhälle och under olika tider. Idéhistorikern Michael Azar (2001) menar att när den strikt biologiska formen av rasism förlorade sin vetenskapliga och politiska legitimitet – efter t ex kolonialismen, nazismen och apartheid – åberopades eller uppstod andra former av rasism som istället åberopade andra typer av skillnader. Flera studier har visat att begrepp som ”etnicitet”, ”kultur”, ”civilisation”, ”nation” eller ”folkslag” har ersatt rasbegreppets biologiska aspekter – samtidigt som de bevarat dess särskiljande, totaliserande och diskriminerande aspekter.
Vi påstås inte längre vara fångar i våra kroppar utan i våra kulturer och etniciteter. Där biologin tidigare framstod som en livstidsdom framstår nu, betonar t.ex. den postkoloniala tänkaren och forskaren Homi K. Bhabha (1994), kulturen som någonting isolerat och oföränderligt: det går inte att byta kultur och varje försök till rörelse mellan kulturer förmodas leda till ”kulturkrockar” eller ”etniska motsättningar”. Intressant är även denna nya form av rasism besatt av människans yttre – hudfärgen, ögonfärgen, ansiktsformen, eller t.o.m. klädstilen, fungerar även här som omedelbara indikatorer på en människas identitet.
Azar menar att de nya formerna av rasism opererar under en sorts täckmantel: det har att göra med ”berättelser” (diskurser) som ofta uttryckligen motsätter sig både den biologiska rasismen och de klassiska utrotningsprojekten, samtidigt som den implicit förespråkar diskriminering och särskiljande praktiker (”vi måste respektera gränserna mellan skilda kulturer och se till att varje etnisk grupp gör det som den är bäst på och lever där den i grunden hör hemma”).
Olika studier har visat att de nya formerna av rasism inte med nödvändighet är institutionaliserade politiskt à la apartheidsystemet – de uttrycker sig istället i vardagen i form av misstänkliggöranden och utpekanden, diskriminering på arbetsplatser, våldsutbrott mot enskilda och i form av återkommande övergrepp mot representanter för minoritetsgrupper.
Den här formen av rasism nöjer sig ofta med att kräva att ”de andra” håller sig på sin plats, att de antingen fullkomligt ”anpassar sig till våra normer” eller ”inte beblandar sig alls med vår kultur”, och/eller att de som redan är inne (”invandrarna”) snarast körs ut.
Rasismens gränsdragningar
I grunden utmärks rasismen sålunda av att den förutsätter, eftersöker och nitiskt försöker identifiera skillnader mellan kollektiv – om de så påstås vara biologiska, etniska, kulturella, religiösa eller rentav könsmässiga – i syfte att bevara eller upprätta gränser som favoriserar de människor som befinner sig på gränsens insida och utesluter och/eller diskriminerar de som befinner sig på dess utsida. Det handlar t ex om att slå vakt om skilda typer av värden och privilegier gentemot grupper som påstås hota dessa (från ”de stjäl våra jobb”, via ”de undergräver vår kulturella identitet” till ”de stjäl våra kvinnor”), och om att förklara oro och missnöje i det egna samhället genom att projicera dem på en syndabock. ”Om inte juden fanns”, skriver filosofen och aktivisten Jean Paul Sartre, ”så skulle antisemiten uppfinna honom.”
En avgörande insikt är att de ”identitetsmarkörer” som uppfinns, anpassas efter de specifika krav som fordras för att hålla de utpekade andra på avstånd. I det ögonblick t ex en s k ”invandrare” i realiteten har uppfyllt de krav som krävs för att han eller hon skall kunna få passera gränsen och därmed undslippa diskrimineringen omformuleras plötsligt kraven. Ur ett ideologikritiskt perspektiv, framhäver den franska filosofen Étienne Balibar (1995), är rasismen sålunda en diskursiv praktik som döljer klassintressen, sociala privilegium och politisk makt. Rasismens dragningskraft består dessutom i att den erbjuder människorna på insidan av gränsen en identitetsgemenskap och en positiv spegelbild (de är medlemmar av en högtstående kultur, de är representanter för en värdefull civilisation som hotas av onda raser/kulturer/civilisationer, etc.), samtidigt som deras verkliga politiska motiv döljs bakom en förment ”rationell”, ”god” eller ”vetenskaplig” argumentation.
Det är också därför den är svår att bekämpa. De som privilegieras i denna ”berättelse” (diskurs) – som genomsyrar ett samhälle genom att belägra dess massmedia, utbildningssystem, institutioner och språk – uppfattar sällan sig själva som de som upprätthåller samhällets strukturella diskriminering och rasism, utan som företrädare för en naturlig och legitim ordning som måste skyddas från de andra.
Varje reflektion kring rasismen som fenomen måste följaktligen också mynna ut i en självreflektion: inom ramen för vilken diskurs och i enlighet med vilka politiska intressen agerar jag (och de som jag tror mig vara ”vi” med) i världen?
Biologisk rasism: en kort historik
Den biologiska rasismens klassiska form – distinkta biologiska skillnader mellan raser, indelning i rashierarkier och rätten till exploatering – hade i första hand sin upprinnelse i den europeiska tankevärlden. Det fanns t ex ett intimt samband mellan den europeiska expansionen runtom i världen i slutet av 1400-talet och rastänkandets framväxt. Kolonialism och rasism, framhäver t ex Edward Said (1995), gick hand i hand: den egna rasen formulerades som överlägsen alla andra raser och gav sig därmed rätten – ja, till och med skyldigheten – att förslava och utrota s k lägre stående raser. Så här skrev till exempel 1873 den brittiske antropologen Winwood Reade om möjligheten av att afrikanerna skulle utrotas genom koloniseringen av Afrika: ”Ett sådant resultat måste vi lära oss att betrakta med fattning. Det är exempel på den naturens välgörande lag, som säger att de svaga måste förintas av de starka”.
Det är viktigt att betona att denna rasism ofta formulerades som ett slags framstegsideologi. Utrotningen och förslavandet är viktiga för ”mänsklighetens” framtid, de utgör exempel på naturens egen ”välgörande lag” och resulterar i förbättrade mänskliga arvsanlag, etc. Därför blev det också nödvändigt att hierarkins gränser mellan raserna framställdes som vattentäta – avståndet till de andra raserna måste vara absolut om slaveri och utrotning skall kunna legitimeras. Som Frantz Fanon (1997) förklarade utgjorde dehumaniseringen en central aspekt av rasismen. När nazisterna på 1930- och 40-talen börjar tala om judar som ”råttor” har detta begrepp redan varit i bruk i kolonierna sedan länge, inte minst i de franska kolonierna i Nordafrika. Det är också av historisk betydelse att tyskarna utrotade hererofolket i Sydvästra Afrika under Hitlers barndom: den rasism som var i omlopp under kolonialismen och som då uppfattades som självklar i europeiska kretsar utgjorde en viktig förutsättning för nazismens ariska rasfantasier och utrotningsprojekt. Den koloniala rasismen institutionaliserades som bekant också i apartheids Sydafrika.
En viktig del av förklaringen till den europeiska biologiska rasismens stora utbredning och inflytande ligger i att den formulerades av de två kunskapsbärande institutioner som hade störst auktoritet i Europa: religionen och vetenskapen. Den religiösa rasismen grundlades i föreställningar om att människorna hade skilda stamfäder. Noas söner, Sem, Ham och Jafet, antogs vara anfäder till skilda raser – semiterna, jafetiterna (i första hand européerna) och hamiterna (afrikanerna, den av Noa fördömda Hams ättlingar). Det spanska väldet ställde i samma anda frågan om indianer, vars anfader tycktes saknades bland Noas barn, verkligen var människor av samma slag som de vita européerna, om de alls härstammade från Adam och hade mänskliga själar. Dessa tolkningar av kristendomen gav tyngd åt idén om skarpa gränser mellan mänskliga raser.
Den vetenskapliga rasismen fordrade ingen sanktionering från ovan (Gud): det var i själva de mänskliga kropparna, av olika raser, som sanningen om människans själsegenskaper stod att finna. Redan Aristoteles hade visserligen talat om att vissa människor av naturen stod lägre än andra och därför kunde hållas som slavar, men aldrig klargjort detta i strikt biologiska termer. Biologiseringen tar fart på allvar under 1800-talet. ”Allt beror på rasen”, som den skotske anatomen Robert Knox uttryckte saken på 1850-talet. Man gjorde mätningar och iakttagelser, upprättade rasbiologiska institut i hela Europa (inklusive Sverige som upprättade ett institut i Uppsala på 1920-talet), utvecklade rashygieniska praktiker i syfte att förbättra ”folkbeskaffenheten” och undvika ras- och blodblandning, samt upprättade skilda former av rashierarkier (där den vita rasen genomgående placerades högst upp).
Detta förment naturvetenskapliga grundläggande av rasismen spred sig senare till en mängd andra vetenskapliga discipliner som tog till sig föreställningarna som självklara sanningar. Rasismen spred sig som en löpeld inom hela den kulturella reflektionen kring Europas plats i världen och återspeglades även i litteratur och filosofi. Centrala namn inom rastänkandets tidiga vetenskapshistoria var t ex Johann Friedrich Blumenbach (1752-1840), Arthur de Gobineau (1816-1882), Francis Galton (1822-1911) och George Vacher de Lapouge (1854-1936). Även Charles Darwin (1809-82) och Herbert Spencer (1820-1903) var betydelsefulla för rasismens biologisering och spridning, eftersom deras läror innehöll element som passade tidens politiska intressen: läran om evolutionen, det naturliga urvalet och the survival of the fittest, användes för att gestalta den vita rasen kamp för överlevnad och nödvändigheten i de svagare rasernas utdöende.
Litteratur
Azar, M. (2001), Frihet, jämlikhet, brodermord – Kolonialism och revolution hos Albert Camus och Frantz Fanon. Symposion.
hooks, b. (1995) Killing rage. Ending racism. Owl Books.
Balibar, É. (1995) Race, nation, classe – les identités ambiguës. La Découverte
Bhabha, H. (1994) The location of culture. Routledge
Césaire, A. (1955) Discours sur le colonialisme. Présence Africaine
Essed, P. (1991), Understanding Everyday Racism. London: Sage publications
Fanon, F. (1997) Svart hud, vita masker. Daidalos
Goldberg, D. T. (Éd.) (1990), Anatomy of racism, University of Minnesota Press
Goldberg, D. T. (1993) Racist Culture. Philosophy and the politics of meaning. Blackwell.
Hansson, H. (1994), Alkemi, romantik och rasvetenskap. Nya doxa.
Kramár, L. (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Norstedts Förlag.
Lindqvist, S. (1993), Utrota varenda jävel. Bonniers
Said, E. (1995) Kultur och imperialism. Ordfront
Sartre, J.-P. (1948), Tankar i judefrågan. Bonniers
Taguieff, P.-A. (1988), La couleur et le sang, doctrines racistes à la française . Mille et une nuits
van Dijk, T. (1993), Elite Discourse and Racism. London: Sage Publications
Wodak, R. & van Dijk, T. (2000), Racism at the top: Parliamentary Discourses on Ethnic Issues in Six European States. Austrian Federal Ministry of Education and Culture
Zaremba, M. (1999), De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd. WSOY