Begreppet stereotyp formulerades av socialpsykologen Walter Lippman i början av 1920- talet. Han beskrev det som ”den bild (av världen) som människan har i huvudet”. Som bild är den låst och oföränderlig. På så sätt förenklar och reducerar den omvärlden till enkla karakteristika som representeras som fixerade av ”naturen”. En annan ledande socialpsykolog Gordon Allport beskriver ”stereotyp” som en överdriven övertygelse associerad med en kategori. Dess funktion är att rättfärdiga (förklara den rationalistiskt) vår agerande i relation till den kategorin. En stereotyp är således en förenklad och allmänt omfattad mental föreställning (en inre representation av omvärlden).
Professorn i filmvetenskap Richard Dyer (1977) gör en viktig distinktion mellan typer och stereotyper. Han menar att typer hjälper oss att uppfatta och förstå omvärlden. Vi kan förstå den genom att referera individuella objekt, folk och händelser till det klassifikationssystem som finns i den kultur vi lever i. På så sätt kan vi t.ex. tolka ett visst objekt som en stol, även om vi inte tidigare har sett en sådan stolmodell. Dyer menar vidare att vi ”vet” något om en person genom att tänka på den roll som denna person ”spelar” i den sociala kontexten genom de kategorier som finns i samhället, t.ex. klass, genus, etnicitet, nationalitet. Typer är sålunda en förgrundad uppfattning om vår omvärld och om oss själva, och som är öppen för variation.
Stereotyper däremot behåller några få enkla, allmänt ihågkomna och vida erkända karakteristiska om en person eller en grupp. Den reducerar, simplifierar och överdriver personer eller grupper till en enkel, fixerad bild. Stereotyper, menar sociologen Stuart Hall (1997), reducerar, essentialiserar, naturaliserar och fixerar ”differens”. De förhindrar ett annat tänkande (variation) om ett begrepp eller en kategori. Detta betyder att stereotyper konstruerar de enkla sociala kategorier – det ”normala” och det ”avvikande”, vad som ”tillhör” och inte gör det, vem som är ”Vi” och vem som är ”dem” och framför allt vem som är ”de andra” och vem som är ”oss själva” – som något naturligt och därför något man tar för givet.
Sådana konstruktioner sker inte av sig själva, utan grundas när det finns en grov maktobalans mellan de grupper som formar samhället. På så sätt kommer samhället att präglas av ett ”Vi” som betyder ”normal” och ”tillhör”, medan ”de andra” som är ”avvikande” inte kan ”tillhöra” detta hem(land) som är ”vårt”. Stereotyper inbegriper en rad ambivalenser. Den svenska sociologen Håkan Thörn m.fl. (1999) beskriver det så här: ”Den andre [kan vara] en bärare av det ’onormala’, det socialt tabubelagda, men också ett objekt för fantasi och fascination” (Thörn, 1999: 39). Sådana föreställningar formar fixerade bilder i olika dimensioner som interagerar med varandra, t.ex. avståndstagande men beundransvärt, oacceptabel men förunderligt.
Stereotyper kan, generellt sett, sägas vara den föreställningsmässiga delen av fördomar. Sålunda kan de förstärka fördomarna eller vara en enkel grund för en negativ särbehandling, alltså diskriminering.
Litteratur
Allport, G. (1954) The Nature of Prejudice. Massachusetts: Perseus Books
Bhabha, H. (1986), “The Other question”, i Literature, Politics and Theory. London: Methuen.
Brune, Y. (1990), Flyktingfrågorna i pressen 1985-1988. Stockholm: DEIFO
Dyer, R. (ed.) (1977), Gays and Film. London: British Film Institute.
Hall, S. (1997), ”The spectacle of the ’other’” i Hall, S. (ed) (1997), Representation: Cultural representations and signifying Practices. London: Sage Publications.
Lippmann, W. (1922), Public Opinion. New York: Harcourt Brace.
Pickering, M. (2001), Stereotyping. The Politics of Representation. New York: Palgrave.
Thörn, H., Eriksson, C. & Baaz Eriksson, M. (ed.) (1999), Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasism och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa.
Valley, C. (2000), Breaking Stereotypes: Perspectives of Selected Black and Asian Leaders. London: Minerva Press.