I det antika Grekland betecknade begreppet stigma (ursprungligt betydelse på grekiska: märke eller sticksår) ett kroppsligt tecken, som skars eller brändes in för att varna allmänheten för stigmats bärare på offentliga platser. Stigmatiseringen var således både ett varningsmärke för allmänheten och ett straff – alla stigmatiserade var socialt marginaliserade, kriminella eller förrädare. Det fanns därför en intim koppling mellan det kroppsliga märket och individens moraliska och kulturella status.
Den mest refererade definitionen finns i den klassiska studie Stigma. Den avvikandes roll och identitet av socialpsykologen Erving Goffman. Där definierar han stigma som ett attribut som är djupt misskrediterande för en individ och tenderar att reducera henne till att vara det som symboliserar. Enligt Goffman finns det tre olika typer av stigma:
- Kroppsliga stigman som t.ex. ett fysiskt handikapp
- Karaktärsstigman som t.ex. missbruk.
- Gruppstigman som inkluderar religion, etnicitet, klass och kön.
Ett stigma kan vara både synligt och osynligt. Ett synligt stigma kan vara t.ex. fysiska handikapp eller hudfärg. Eftersom stigmat inte går att dölja måste individen lära sig att leva med sitt stigma och konfronteras med olika fördomar varje dag i olika situationer (vad Goffman kallar för misskrediterade situationer). Ett osynligt stigma däremot går att dölja och individen behöver inte konfronteras med det i vardaglig interaktion men situationer där den stigmatiserade identiteten blir ”avslöjad” kan vara desto mer plågsam (Goffman benämner dessa situationer för misskreditabla).
Goffmans analys av stigmatisering har fått kritik för dess fokusering på de socialpsykologiska dimensionerna och individers upplevelser av stigma. Enligt psykiatrikern Bruce Link och sociologen Jo Phelan (2001) måste begreppet utöver detta relateras till sociala strukturer och maktförhållanden. Stigmatisering sker alltid under ojämlika maktförhållanden och kan ha stora konsekvenser för stigmatiserades möjligheter i samhället. Link och Phelan menar att stigmatiseringsprocessen inbegriper fyra komponenter. För det första ett urskiljande av skillnader t.ex. svart – vit, blind – seende, osv. Skillnaderna tenderar att vara grovt förenklade och bortser från att det finns stora variationer inom en föreställd grupp, t.ex. svarta. För det andra associeras dessa skillnader till något negativt där den ena polen får utgöra det normala och den andra ses som avvikande. T.ex. kan svenskar skapas som ena polen och invandrare som den andra. Svenskar associeras i detta fall till hederlighet och invandrare till ohederliga. För det tredje skapas ett ”vi” och ”dom” där ”vi” utgör normaliteten och ”dom” är de avvikande. Slutligen menar Link och Phelan att de som blir stigmatiserade och kommer att betraktas som ”dom” har en låg status i samhället och löper stor risk att diskrimineras när de söker arbete, sjukvård, utbildning och/eller bostad. Att vara stigmatiserad ger ofta sämre livschanser och mindre makt över sitt liv.
I en svensk kontext har Ove Sernhede (2002) pekat på betydelsen av begreppet territoriell stigmatisering. Det innebär att ett helt område kan bli stigmatiserat så att de som bor där ses som misslyckade, utslagna eller andra klassens medborgare. Detta gäller i huvudsak områden där det finns en hög andel av ”invandrare” som t.ex. Hammarkullen eller Rinkeby. Sernhede menar att den territoriella stigmatiseringen både leder till en diskriminering av de människor som bor där och skapar motsättningar inom området bland annat för att dessa områden ofta har mycket knappa resurser. Men det kan också leda till ett behov av att försvara ”sin stadsdel” och framförallt bland unga har det skett en utveckling av en förortsidentitet som ses som positiv.
Ytterst handlar stigmatisering om kollektivt identitetsskapande genom uppdelningen av vad som anses normalt – onormalt, acceptabelt – oacceptabelt etc. Genom stigmat möjliggörs symboliska gränser i samhället som talar om vad/vilka som hör till och vad/vilka som faller utanför – ett skapade av ”oss” och ”de andra”. Sociologen Zygmunt Bauman menar att främlingar ofta stigmatiseras som ”de andra” – de som inte är som ”vi”. Stigmat fungerar i detta fall enligt Bauman att markera ett utanförskap som är svårt att överkomma. Här finns en koppling till stigmats ursprungliga betydelse, nämligen som ett märke som markerar individens kulturella och moraliska status som lägre stående. Att vara eller bli betraktad som ”den andre” blir ett slags brännmärke som kan påverka individens möjligheter att fullständigt ta del av samhällets resurser, t.ex. arbete, bostad, utbildning, vård etc.
Litteratur
Bauman, Zygmunt (1991) Modernity and Ambivalence. Polity Press.
Goffman, Erving (1968) Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Rabén &Sjögren.
Link, Bruce & Phelan Jo (2001) ”Conceptualizing Stigma” i Annual Reviews of Sociology 27.
Mc Eachrane, M. & Faye, L. (2001), Sverige och de Andra: postkoloniala
perspektiv. Falun: Natur och Kultur.
Sernhede, Ove (2002) “AlieNation is my nation. Hiphop och unga mäns utanförskap” i Det Nya Sverige. Ordfront