Strukturell/institutionell rasism är aktiva och oftast osynliga handlingsmönster och processer som gynnar individer och grupper från majoritetssamhället och samtidigt utgör hinder för minoritets- och immigrantgruppernas deltagande i samhällslivet.
Institutionell rasism uppkommer när regler, normer och vedertagna handlingsmönster (praxis) hos samhällsinstitutioner, som t.ex. skolan och universiteten, innebär en begränsning – och också ett hinder – för vissa etniska minoriteter och invandrargrupper att uppnå lika möjligheter som resten av samhället. Strukturell rasism uppstår när samhällsstrukturer, t.ex. rättssystemet, utbildningssystemet etc., och det politiska systemet exkluderar etniska minoriteter och/eller immigrantgrupper från att delta i samhällslivet på samma villkor som övriga medborgare. Trots att den generella definitionen av rasism är teorin om en hierarki, enligt vilken en ”ras” är överlägsen andra ”raser”, har rasismbegreppet olika nivåer. Professorn i filosofi Étienne Balibar (1991) säger att det inte finns bara en sorts rasism, utan många former av rasism. Man använder sig av olika termer för att fånga in rasismens olika nivåer och yttringar, som t.ex.: ’vardagsrasism’, ’kulturell rasism’, ’institutionell rasism’ och strukturell rasism’.
En sammanfattande definition av rasism och av strukturell/institutionell rasism presenteras i The Penguin Dictionary of Sociology (1994). Den indelar rasismen i två kategorier: (1) synlig och individuell rasism, som består i individuella handlingar mot underordnade grupper och individer, och (2) dold och institutionell rasism, som utövas genom strukturella relationer mellan överordnade och underordnade grupper i ett samhälle. Medan den individuella rasismen består av individuella handlingar med bestämda avsikter, är den institutionella rasismen, på ett mer omedvetet plan, resultatet av – men också en vardaglig process av – ett system av ojämlika relationer mellan olika etniska grupper. Man bör dock tillägga att strukturell/institutionell rasism inte alltid är omedveten; den kan vara både avsiktligt och oavsiktligt utövad. Det bör också påpekas att termen individuell rasism, som forskaren Philomena Essed (2002) säger, motsäger sig själv eftersom rasism är ett uttryck för och aktivering av gruppmakt.
Gränsen mellan strukturell och institutionell rasism är något flytande och därför i den akademiska debatten väljer man oftast båda begreppen för att fånga in alla faktorer som utgör hinder och begränsningar för minoritets- och invandrargruppernas aktiva och jämlika deltagande i samhällslivet. Den strukturella/institutionella rasismen existerar i skilda sfärer av dagens samhälle. Ett exempel är svenska medias rapportering av brott begångna av personer med icke västerländsk bakgrund. Brott i allmänhet och sexual- och våldsbrott antas vara betingade av dessa brottslingars kulturella bakgrund. Detta synsätt är institutionaliserat bland annat i massmedia (Ylva Brune, 1998), inom polisen (Peter Nobel, 1988), socialtjänsten och rättsväsendet (Masoud Kamali, 1997) och förstärks av strukturella faktorer i det politiska systemet, lagarna och utbildningssystemet. Rötterna till detta går att hitta bl.a. i institutionaliseringen av ”Orienten” som ”de andra”. Exempelvis, framställs och betraktas personer från Mellanöstern, som irrationella, patriarkala och våldsbenägna. Med andra ord, deras värderingar antas vara raka motsatsen till ”våra” värderingar.
Forskningen har visat att även inom universitetsvärlden gör sig den strukturella/institutionella rasismen gällande, såväl genom antagningssystemet som inom forskningen och rekryteringen till universitetstjänster. Några grupper är starkt underrepresenterade vid svenska universitet och högskolor, både bland de studerande och bland de anställda. Den strukturella/institutionella rasismen kan dessutom påverka individernas uppfattning och tankestrukturer. Majoriteten indoktrineras omedvetet, till att se sig själv som ”den bättre folkgruppen”. Detta sker bl.a. genom massmedia och utbildningssystemet och påverkar även minoriteternas bild av sig själva och av majoriteten. Den institutionella underlägsenhet som strukturellt påtvingas minoriteterna och som tar sig uttryck bl.a. i högre arbetslöshet och segregation, gör att minoritetsgrupperna vänjer sig vid att vara mindre värda än majoriteten.
Sociologerna Michael Omi och Howard Wisnant (1986) menar att rasistiska kategorier och själva innebörden av ras tar sig konkreta uttryck genom specifika sociala relationer och historiska sammanhang. Exempelvis kan behovet av att skapa en nation och en nationell identitet utgöra ett sådant historiskt sammanhang som skapar rasism. Genom utestängning och onddefiniering av andra etniska eller religiösa grupper blir rasismen med tiden en del av sociala institutioner och samhällsstrukturen. Rasismen påverkar således olika aspekter av samhällslivet, t.ex. sysselsättning, utbildning, rättsskipningen i civil- och brottsmål, äktenskap och andra former av samlevnad. I ett samhälle med strukturell/institutionell rasism kan demokratiska spelregler som t.ex. majoritetsstyre motarbeta minoriteterna och bevara majoritetens dominans. Därför måste den strukturella/institutionella rasismen, som är en seglivad företeelse, uppmärksammas debatteras och bekämpas genom insatser inom och utanför de etablerade institutionerna.
Litteratur
Balibar E. & Wallerstein, E. (1991), Race, Nation, Class: Ambiguous identities. London: Verso.
Cahmore, E. & Jennings, J. (eds.) (2001), Racism: Essential Readings. London: Sage.
Essed, P. & Goldberg, D.T. (2002) Race Critical Theories. Oxford: Blackwell Publishers Ltd.
Eze C. E. (1997), Race and the Enlightenment: A Reader. Malden, Mass.: Blackwell
Haas M. (1993), Institutional Racism: The case of Hawai’i. London: Praeger.
Knowles L. L. & Prewitt K. (eds.) (1969), Institutional Racism in America. New York: Prentice Hall.
Omi M. & Wisnant, H. (1986), Racial Formation in the United States. New York: Routledge.
Penketh, L. (2000), Tackling Institutional Rasism. Bristol: The Policy Press.
Pred A. (2000), Even in Sweden. Berkley: University of California Press.
Svanberg I. & Mattias T. (1999), I nationalismens bakvatten. Lund: Studentlitteratur.