strukturell rasism

0

Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.

Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.

Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.

Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.

___________________________________________________________________

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.

Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.

___________________________________________________________________
Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

0

Irene Molina – Vad är boendesegregation och hur kopplas det till rasifiering?

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Professor Irene Molina har introducerat begreppet rasifiering i svensk forskning. I denna intervju berättar hon vad rasifiering betyder, samt hur vi kan förstå och använda begreppet.

Irene Molina är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Hon har sedan 90-talet forskat om etnisk boendesegregation och inom Sverige, varit ledande med sin grundläggande forskning i ämnet. Hon har slagit hål på den tidigare sanningen om att segregationen beror på kulturella skillnader och att människor väljer att bo i samma områden som andra från samma hemland. Irenes forskning visar tydligt att segregation beror på rasism och att den inte bara påverkar var du bor, utan att den påverkar hela ditt liv. Det är en konsekvent ojämn fördelning av resurser som skapar en mycket stel social polarisering i samhället. Irene berättar också att segregationen påverkats av nyliberalismen och att det, tack vare den, skett ett skifte från ”welfare” (välfärd) till ”warfare” (krigsföring) i relation till stigmatiserade bostadsområden. Vi får också lära oss att skilja på bostadslöshet och hemlöshet under den här intervjun.

 

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.

Projektansvarig och intervjuare
Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet

Foto och klipp
Sergio Joselovsky

Projektassistent
Talía Murillo