Vardagsrasism är beteckningen på alldagliga situationer som omvandlas till rasistiska situationer. Vardagsrasism är alltså situationer som karakteriseras av att människor reagerar mot andra människor som om dessa vore mindervärdiga på grund av ”ras-, kulturell- eller etnisktillhörighet”. Det systematiska inslaget i vardagsrasismen är centralt: det handlar om rasism som reproduceras i familjära och vardagliga rutiner på ett för aktörerna förgivet taget sätt. Den produceras och bekräftas genom språk och beteende; på personalmöten, i vardagliga konversationer, jobbintervjuer, filmer, skolböcker, nyhetsrapporter, politisk propaganda, parlamentarisk debatt, akademiska artiklar och i många andra uttalanden. Vardagsrasism utförs av ”vanliga människor” liksom av eliten.
Vardagsrasism är ett relativt nytt begrepp i svensk debatt och forskning. Det kom under senare delen av 90-talet. I mitten av 90-talet kunde man höra termer som ”finrums-rasism”, ”dold rasism”, ”garderobs-rasism”. Dessa termer har använts för att namnge rasismen hos människor som aldrig skulle kalla sig själva för rasister. En orsak till detta är att rasismen i Sverige ofta förläggs till ”andra platser”, utanför Sverige (som t.ex. Tyskland, Sydafrika, eller USA) och/eller ses som ett beteende av ”avvikande” extrema grupper (som skinnskallar, högerextremister, och ny nazister) i samhället (se Lena Sawyer 2000).
Kopplingen av rasism till ”onormala” personer och platser utanför Sverige har gjort att den rasism, som är reproducerad genom det övriga samhällets utsagor, går osynligt förbi. Enligt Sawyer kan detta sätt att förstå rasism, som något som inte tillhör det svenska samhället, tolkas som en vanlig strategi för att hantera klagomål över vardagsrasismen. Den holländska samhällsforskare Philomena Essed (1991) har teoretiserat begreppet vardagsrasism längst. Esseds formulering av vardagsrasism är en vidare-utveckling av strukturella teorier kring rasismen. I begreppet skiljer man mellan institutionell rasism och individuell rasism.
Förklaringar om institutionell rasism fokuserar på de sociala institutionerna och dess strukturer, och hur rasism är en del av de regler som formar och reproducerar dessa strukturer. Enligt Essed undervärderar sådana perspektiv den makt som ideologin har i skapandet av rasism i samhället. Alltså; strukturer kan inte existera utanför den vardagliga praktik som de är skapade och konfirmerade igenom. Enligt Essed är begreppet individuell rasism också problematisk, därför att den placerar individen utanför institutioner/sociala system och strukturer istället för att se att det är individer som gör och utför reglerna i ett samhälle.
Begreppet vardagsrasism knyter ihop de individuella och institutionella perspektiven. Begreppet framställer rasism som en process som ser individer som aktivt delaktiga i rasismens överlevnad som samhällsideologi. Med begreppet vardagsrasism belyser man hur rasism är en del i hela det sociala systemet. Essed menar vidare att individers rasism i vardagen ska tolkas som ett uttryck för hur rasism är en ideologi som genomsyrar hela samhället.
I en svensk kontext visar Sawyer i sin doktorsavhandling, Black and Swedish: Racialization and the Cultural Politics of Belonging in Stockholm (2000) att den kollektiva svenska bilden av afrikaner är postkolonial. Med det menas att den svenska kulturen har, som andra europeiska kulturer, varit formad av kolonialistiska föreställningar om rasernas hierarkiska ordning; en vedertagen sanning i Europa från 1600-talet och framåt. Genom att analysera både historiska och nutida populära bilder av ”afrikaner” i svenska skolböcker, affischer, och även i nutidens vardagsspråk, hävdar Sawyer att det kolonialistiska rashierarkiska tänkandet ligger bakom den logik som används i vardagliga bilder och slogans. Dessa bilder och föreställningar cirkulerar som en del av en ”vardagsnorm”. De ska förstås utifrån ett kolonialt präglat svenskt rastänkande som ser en ”naturlig” motsättning mellan vit (som i svenskhet) och svart/icke-vit (som outsider dvs. invandrare/”svartskalle”). Sådana handlingar – t.ex. slogan, reklam etc. – utgör och reproducerar rasismens system i samhället.
Rasismen kan ses som ett uttryck för kampen om resurser (ekonomiska, politiska och kulturella) och avhängig de resurser som finns i en given situation. Begreppets – vardagsrasismen – funktion är att visa på en grupps dominans över en annan i det vardagliga livet. Det centrala är att det inte handlar om en singulär akt utan den är multidimensionell och framkallar minnet av andra ”liknande situationer” som används för att identifiera situationen som rasistisk. I sådana möten stöter etniska minoriteter och flyktingar på beteende och språk som stöter bort, exkluderar och icke godkänner dem och förmedlar meddelandet att de inte tillhör. Vardagsrasism kan vara explicit eller implicit; det vill säga, den påträffas såväl i vardagens klart rasistiska yttranden och beteenden som i mer subtila och ”vanliga” beteenden och uttalanden.
Innebörden i budskapet är emellertid konstant: du tillhör varken gemenskapen eller platsen! Därför väcks automatiskt en implicit fråga: När ska du åka tillbaka? Ett exempel är att få en kommentar av en ny kollega under ett personalmöte: ”vad bra svenska du talar” (som är ett implicit uttryck baserad på kopplingen mellan utseende och geografi). Senare sitter en ”full” man bredvid dig på parkbänken under lunchrasten och säger: ”Åk hem!” (en explicit handling som också är baserad på kopplingen mellan utseende och geografi). Genom att vardagsrasism utförs i icke spektakulära kontexter och handlingar ses den ofta av den övriga delen av samhället som moraliskt annorlunda och mindre tydlig än handlingar framförda av ”rasisterna”.
Ju mer status och auktoritet en människa har desto mer skada kan man utföra, men desto mer positivt kan man göra genom att säga emot och erkänna vardagsrasism som existerande. Att inte betrakta vardagsrasism som just rasism gör att de individer som utsätts för sådan rasism görs personligt ansvariga för den. De betraktas som ”överkänsliga”, att de ”överreagerar”, eller rent av som ”paranoida”, dvs. i stället för att företeelsen betraktas som ett samhälligt problem görs den till ett individuellt problem för den drabbade.
Litteratur
Barnes, A. S. (2000), Everyday Racism: A Book for All Americans. Naperville, Ill.:
Sourcebooks.
Essed, P. (1991), Understanding Everyday Racism: An Interdisciplinary Theory.
Newbury Park, CA: Sage.
Mc Eachrane, M. & Faye, L. (2001), Sverige och de Andra: postkoloniala
perspektiv. Falun: Natur och Kultur.
Palmberg, M. (2000), Afrikabild för partnerskap?: Afrika i de svenska skolböckerna.
Uppsala: Nordiska Afrikainstitut.
Pred, A. (2000), Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces, and the Popular
Geographical Imagination. Berkeley, California: University Press.
Sawyer, L. (2000), Black and Swedish: Racialization and the Cultural Politics of Belonging
in Stockholm. Dissertation. Michigan: UMI.
– (2001a) ”Första gången jag såg en neger”: i Törnroslandet: Berättelser om
tillhörighet och utanförskap.” Norrköping: Integrationsverket.
– (2001b) ”Negerbyar” och andra spöken” Invandrare & Minoriteter. Nr 1
Twine, F. (1998), “Managing Everyday Racisms: The anti-racist practices of white
mothers of African-Decent Children in Britian”, i J. Obrian and J. Howard. (Eds.)
Everyday Inequalities. Oxford: Blackwell.
St. Jean, Y. & Feagin, J. R. (1998) Double burden: Black women and everyday racism.
Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe.