Okategoriserade

0

Antirasistiska Akademin uttrycker sitt stöd till den colombianska storstrejken

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Antirasistiska akademin vill härmed uttrycka sitt fulla stöd till det colombianska folket som sedan den 28:e april 2021 mobiliserat sig i en nationell strejk och samtidigt drabbats av omfattande statligt våld.  

Studenter och lärare vid gymnasieskolor och universitet har sedan den dagen mobiliserat sig tillsammans med fackförbund, gräsrotsorganisationer och ursprungsfolken i den största nationella strejken i modern tid. Strejkens främsta mål är att protestera mot en skattereform som tillsammans med andra reformer skulle fördjupa ojämlikheterna i landet. Strejken tvingade regeringen dra tillbaka skattereformen. Men folk fortsätter protestera tills regeringen drar tillbaka hela reformpaketet. 

Mot bakgrund av strejkens nya mål skickade regeringen poliskåren att slå ned de fredliga demonstrationerna med våld. Antalet demonstranter döda av polisens ingripanden har passerat ett 50-tal, mestadels ungdomar. Hundratals har utsatts för sexuellt våld, skottskador; olagliga frihetsberövanden närmar sig 2000 fall, varav nära 1000 inkluderar polisövervåld. Över 500 demonstranter har rapporterats försvunna under protesterna. Ursprungsfolken har demonstrerat tillsammans med ungdomar och även blivit mål för skjutningar och statligt våld. Myndigheternas passivitet bidrar till att naturalisera polisens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och det eskalerande polisvåldet. 

Vi konstaterar att rapporteringen i svenska medier om de fredliga demonstrationerna i Colombia är ännu mycket mager. Med stöd i denna rapportering bestämde riksdagen nyligen att inleda förhandlingar om att sälja JAS-flygplan till Colombias regering.  

Mot denna bakgrund kräver Antirasistiska akademin att: 

1- Sveriges Televisions- och Sveriges Radios informerar sakligt om det omfattande polisvåldet mot de fredliga demonstrationerna, och att rapporteringen blir utförligt till försvar av de mänskliga rättigheterna i Colombia. 

2- Den svenska riksdagen stoppar all export av militär utrustning till Colombia och istället sätter press på att de mänskliga rättigheterna efterlevs i landet. 

3- Student- och lärarorganisationer i Sverige stödjer det colombianska folkets krav på att regeringen i Colombia ska garantera rätten till protest- och yttrandefrihet, att polisvåldet stoppas, att polisbrott utreds och döms. 

#SOSColombia, #NosEstanMatando, #Resistencia 

 Antirasistiska Akademin

1

Antirasistiska Akademin ger sitt fulla stöd till #BlackLivesMatter

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Vi inom Antirasistiska Akademin (ArA) vill med detta upprop solidarisera oss med BlackLivesMatter-rörelsens protester mot anti-svart rasism. Polismordet på George Floyd och många fler svarta i USA har utlöst en globalt omfattande mobilisering mot den anti-svarta rasism som fortfarande förtrycker miljoner afroamerikaner i USA och den afrikanska diasporan i världen. Sedan den europeiska koloniala expansion 1492 har afrikaner och deras ättlingar fått utstå mer än flera sekler av förslavande och folkmord; genom exploateringen av deras kroppar och arbetskraft har USA och Europa byggt upp de koloniala och imperialistiska hegemonier, vars ekonomiska välstånd än idag har världen i sitt grepp.

#BlackLivesMatter-demonstrationer i Europa har bidragit till att synliggöra hur djupt rotade koloniala och rasistiska föreställningar om afrikaner och den svarta diasporan är i europeiska samhällen. Det är strukturer som aktivt bidrar till att sätta dessa gruppers liv på spel på flera sätt. Tusentals afrikaner på flykt har dött – och fortsätter i dagsläget att dö – i Medelhavet när de försöker ta sig till det alltmer fortifierade Europa. De exploateras i europeiska ekonomier under beteckningen ”säsongsarbete” eller i den ”svarta” ekonomin; afrikanska flickor och kvinnor utsätts för omfattande trafficking genom Europa i denna dolda ekonomi. De afrikaner som når kontinenten diskrimineras, misstänkliggörs, hotas och förgörs, samtidigt som dessa rasistiska mekanismer kraftfullt osynliggörs av ett tätt nätverk av strukturella tystnader om deras utsatthet.

Både flyktingarna och de afrodiasporiska populationer som redan bor i, och är födda i Europa hindras från att aktivt kunna utöva sitt medborgarskap, och deras mänskliga rättigheter kränks rutinmässigt. Svarta minoriteter saknar till större delen vägar till samhällelig delaktighet och till socialt och politisk inflytande. Ett stort problem i sammanhanget är att deras tid och energi slukas av att de måste strida mot den konstanta avhumanisering de utsätts för i massmedier, sociala medier och det offentliga samtalet i stort. Det kontinuerliga flödet av anti-svart rasism är en form av verbal och psykisk misshandel, och resulterar i psykisk och fysisk ohälsa.

Detta gäller i lika hög grad Sverige som övriga Europa; trots att det i dagsläget finns flera rapporter om rasismen mot svarta inom alla samhällsområden, så hålls den svarta och afrikanska diasporan i Sverige tillbaka av tydligt diskriminerande strukturer, som syns mycket stora löneskillnader mellan svarta människor och andra delar av populationen.  Detta syns också, som så ofta har visats under ett par decennier, i den höga  arbetslösheten bland svartamänniskor. 

Anti-svart rasism syns som tydligast i frånvaron av svarta människors röster inom, och delaktighet i samhällsbärande funktioner; de är till stora delar inofficiellt uteslutna från myndigheter, såväl som från ekonomiskt, politiskt och kulturellt inflytande. Trots att postkolonialt, afrikanskt och afrodiasporiskt tänkande idag i synnerhet har vunnit insteg inom både kultur, konst och akademi, saknas fortfarande svarta människors fysiska närvaro nästan helt inom dessa institutioner. 

I takt med att #BlackLivesMatter-demonstrationer avlöser varandra ser vi hur den svarta diasporan i Sverige har framträtt med egna rättvisekrav, som dock demoniseras och misstänkliggörs genom den högljudda moralpaniken kring Covid-19 som har uppstått kring svartas protester. Demoniseringen av svartas protester har kunnat ses i kölvattnet av alla #BLM-demonstrationer i Sveriges större städer, och i Stockholm slutade en lugn demonstration med brutala ingripanden av polis. Folkhälsomyndigheten gjorde dagen efter demonstrationen anspråk på att vara lagstiftande, genom att förklara demonstrationen ”illegal”. Medan polisiär makt och folkopinion har fördömt protesterna har WHO visat sitt stöd för #BLM, då de erkänner protesternas stora relevans för just ett folkhälsotänkande där svarta människors liv och hälsa räknas.

Det är oerhört viktigt att låta #BLM-rörelsen ange tonen för vad vi som samhälle behöver ta itu med för att bekämpa rasismen i de vardagliga, sociala strukturer vi är invävda i. För även om svarta alltid har varit värdefulla – från slaveritiden till dagens industriella fängelse-komplex – så har de varit det som varor och senare som underbetald och exploaterad arbetskraft som byggde upp modernitetens kapitalistiska system.

Plantage-slaveriet i den nya världen – främst USA – må ha bytt namn och skepnad, men dess logik är alltjämt närvarande. Som flera svarta forskare i USA har pekat på, vilar demokratin fortfarande på att svarta avhumaniseras och utesluts. Efter plantageägarnas slavpatruller och ”overseers”, kom Ku Klux Klans lynchningar, och därefter deras arvtagare: polisväsendet. Inom den nuvarande rättsstatens ramverk upprätthålls det samtida plantage-systemets motsvarigheter med våld och straffrihet för poliser och väktare, som i princip har rätt att döda svarta människor utan rättslig påföljd. Medan vi skriver detta pågår fortfarande det långsamma folkmordet på svarta människor.

Som vi nu kan se över hela världen, förenar #BLM-upproret antirasister som motsätter sig den koloniala, kapitalistiska logik som fortfarande, långt efter det transatlantiska slaveriets upphörande reproducerar en djupt rasistiskt världsordning. Svarta befolkningar utdefinieras från mänskligheten, och är utlämnade åt den globala vita minoritet som håller ett stadigt, kvävande grepp över våra samhällen. Det är inte för inte som Eric Garners, och senare George Floyds sista ord ”I can’t breathe” har blivit emblematiska i kampen för svartas rättigheter. Fram till den dag svartas liv räknas, så kan vi inte hävda att vi lever i demokratier med mänskliga och medborgerliga rättigheter för alla.

Det är glädjande att se att Black Lives Matter inte längre enbart betraktas som en angelägenhet för svarta, utan har vuxit till en bred motståndsrörelse som synliggör alla intersektioner i en orättvis värld där det transnationella, och globalt rörliga kapitalet bidrar till att ytterligare befästa svarta och bruna folks underordning och fattigdom. Gensvaret till upproret #BlackLivesMatter i Europa och övriga delar av världen vittnar om det. 

Vi går mot en uppgörelse med ett månghundraårigt förtryckande system, som nu måste upphöra. #BlackLivesMatter-demonstrationerna representerar  inledningen till en ny tid bortom imperialismen och rasismen, och pekar mot en ny världsordning där kolonialismens och det transatlantiska slaveriets kvardröjande maktstrukturer förpassas till historiens sophög. Västvärlden är inte längre “världens gravitationscentrum” som Achille Mbembe klarsynt uttrycker det i The Critique of Black Reason; och han tillägger att “detta är den mest fundamentala erfarenheten och händelsen i vår tid”.

Och det är precis detta som #BlackLivesMatter-rörelsen och det breda motståndet ger uttryck för: en värld som vill göra sig fri från imperialismens kvävande grepp!

Göteborg, 16 juni 2020

Ylva Habel, Södertörns högskola
Juan Velásquez Atehortúa, Göteborgs universitet 
Mekonnen Tesfahuney, Karlstads universitet
Maimuna Abdullahi, Göteborgs universitet
Lena Sawyer, Göteborgs universitet
Leandro Shclarek Mulinari, Stockholms universitet
Adrián Groglopo, Göteborgs universitet

Vi ställer oss bakom detta upprop som akademiker 
Zahra Bayati, Göteborg universitet
Nina Jakku, Lunds universitet
Tobias Hübinette, Karlstads universitet
Hanna Wikström, Göteborgs universitet
Nicholas Smith, Södertörns högskola
Mikela Lundahl Hero, Göteborgs universitet
Henrik Örnlind, Linneuniversitetet
Ebru Öztürk, Mittuniversitetet
Kai Lo Andersson, Chalmers tekniska högskola
Lory Dance, University of Nebraska-Lincoln
Sarah Philipson Isaac, Göteborgs universitet 
Jelena Jovičić, Stockholms universitet 
Sjors Joosten, Stockholms universitet
Sofiya Voytiv, Stockholm University
Melis Kirgil, Stockholm University
Irina Schmitt, Lunds universitet
Mikael Mery Karlsson, Lunds universitet 
Serena Coppolino Perfumi, Stockholms Universitet
Hansalbin Sältenberg, Lunds universitet
Eda Farsakoglu, Lunds universitet
Daphne Arbouz, Adjunkt/Södertörns högskola
Barzoo Eliassi, Linnéuniversitetet 
Anders Neergaard, Linköpings universitet 
Katarina Mattsson, Södertörns högskola
Cansu Bostan, Lunds Universitet
Urban Ericsson, Uppsala universitet
David Bowling, Lunds universitet
Sabine Gruber, Linköpings universitet
Annika Lindberg, Köpenhamns universitet
Oscar Björkenfeldt, Lunds universitet
Kerstin Sandell, Malmö universitet
Lena Martinsson, Göteborgs universitet
Maja Sager, Lunds universitet
Kristina Gustafsson, Linnéuniversitetet
Torun Elsrud, Linnéuniversitetet
Åsa Söderqvist Forkby, Linnéuniversitet
Getahun Yacob Abraham, Karlstads Universitet
Deniz Kellecioglu, Södertörns högskola
Susanna Lundberg, Malmö universitet
Johanna Bergström, HLK, Jönköping
Anna Lundberg, Linköpings universitet
Vanessa Barker, Stockholm University 
Katarina Winter, Stockholm University
Farhad Jahanmahan Södertörn högskola 
Maria Clara Medina, Göteborgs universitet

Vi ställer oss bakom detta upprop som enskilda personer och organisationer 

José-Miguel Altamirano, Tredje Rummet
Daniel Terres, Tredje Rummet 
Carlos Díaz, RFSL 
Helena Duroj, pensionerad pedagog
Michael Williams, statsvetare
Dr Ana Sarmiento, Sánchez, UL SUS Malmö, Helsingborgs lasarett
Manijeh Mehdiyar, PhD i global hälsa
Julia Böhler, forskningsassistent
Gustavo Nazar, Barnrättsstrateg
Zlatana Knezevic, självständig forskare
Tanya Charif, socionom 
Wuokko Knocke, docent i sociologi (emerita)
Alejandra Pizarro Correa, filmare
Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson för Fi
Johanna Gustavsson, konstnär 
Angelo Tapia, Biståndshandläggare
Lorena Delgado Varas, riksdagsledamot Vänsterpartiet
Tony Haddou, riksdagsledamot Vänsterpartiet
Momodou malcolm Jallow Riksdagsledamot vänsterpartiet
Johanna Finnström, Forskningsassistent
Pouran Djampour, fil doktor socialt arbete
Patricia Martinez, journalist
Tidskriften Mana
Anna Adeniji, Fil. Dr Genusvetenskap, konsult
Jenny Schmidt, grundskolelärare

0

Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.

Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.

Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.

Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF. 
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo

Masoud Kamali – Integrationens svarta bok och akademins vita murar

Publicerat den av Antirasistiska Akademin

Masoud Kamali, professor i social arbete vid Mittuniversitetet, är kanske mest känd från att ha lett den statliga utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering som pågick 2004-2006 och publicerade 13 volymer samt slutbetänkandet ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79).

Masoud och Adrián pratar under denna intervju om utredningen och en del av de 27 förslag som utredningen lade fram, hur de mottogs och vad som hänt efter att utredningen avslutades. Socialdemokraterna förlorade valet 2006 i samband med att utredningens slutbetänkande lades fram. Integrationens svarta bok skickades till en mängd olika organisationer och remissinstanser men avfärdades av den nya integrationsministern som hävdade att hela utredningen var felaktig. Utredningen ansågs också vara emot en oreglerad kapitalistisk marknad, det vill säga den sågs som vänstervriden och politisk.

Vi var brännmärkta efter utredningen säger Adrián. De som drev utredningen visste tidigt att den skulle ogillas och stänga dörrar för dem i framtiden. Masoud berättar hur alla som arbetade med den var beredda att ta de här konsekvenserna på grund av att utredningen innebar en chans att ge röst åt alla de som far illa och mår mycket dåligt i sin vardag på grund av rasism och diskriminering. Att arbeta för jämlikhet har med hela mänskligheten att göra; allas lika värde och människans dignitet.

På frågan om vad framtiden håller säger Masoud att forskningen påverkas av politiken och samhällsvetenskaplig forskning är inte utanför den påverkan. Nyliberalismen har tagit kontroll på alla nivåer och positioner i samhället. Marknaden har tagit över politiken idag och därmed också forskningen, det borde vara tvärt om; att forskningen och politiken styr marknaden och samhällsutvecklingen för mer jämlikhet och rättvisa. Vi ser idag i Sverige två miljoner människor med utländsk bakgrund som får välfärdsstaten att rulla men som trots det, av politiker, ses som problem. Men Masoud poängterar att där det finns förtryck finns det motstånd. Idag i världen har vi fler krig än någonsin tidigare och massor med människor dör. Samtidigt finns det ett motstånd, en internationell rörelse mot marknadstänkandet och nyliberalismen. Antirasism är en kamp för mänskliga rättigheter, men även mot den globala kapitalismen. Det är en kamp för alla, kvinnor, män och barn av alla färger och från alla delar av världen. Det är en kamp för social, ekonomisk och politisk förändring som vi alla behöver bli medvetna om.

___________________________________________________________________

Producerad av Antirasistiska Akademin, år 2017, med stöd av MUCF.
www.antirasistiskaakademin.se

Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Projektassistent: Talía Murillo