ArA har under 2017 och 2018 arbetat med en intervjuserie på 16 avsnitt där forskare och aktivister intervjuas om hur rasism, demokrati, politik och samhället ser ut idag i Sverige utifrån deras olika perspektiv och expertis. Projektet handlar om att fånga, granska och belysa läget i Sverige idag, att ställa en diagnos, och att utifrån det kunna börja prata om sätt att behandla och möta de djupt liggande bekymmer som finns och strukturer som praktiseras.
Serien kommer att lanseras gradvis från och med hösten 2017 på vårt YouTube-konto samt här på ArAs hemsida.
Intervjuade:
Aftab Soltani – Talesperson för Hayat Kvinnorörelse
Diana Mulinari – Professor i genusvetenskap vid Lunds universitet
Edda Manga – Forskare inom idéhistoria vid Mångkulturellt Centrum
Emma Dominguez – Talesperson för Megafonen
Fatima Doubakil – Talesperson för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén
Irene Molina – Professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet
Kitimbwa Sabuni – Talesperson för Afrosvenskarnas Riskförbund
Maj-Britt Öhman – Forskare vid Uppsala universitet
Maimuna Abdullahi – Talesperson för Antirasistiska Akademin
Mattias Gardell – Professor i religionhistoria vid Uppsala universitet
Masoud Kamali – Professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet
Nelson Maldonado-Torres – Professor i latino and caribbean studies at Rutgers University, New Brunswick, USA
Paulina de los Reyes – Professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet
Rashid Musa – Ordföranden för Sveriges Unga Muslimer
Sabrin Maysa Jaja – Socionom och ordföranden i Pantrarna
Tobias Hübinette – Docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet
Ulrika Dahl – Docent i genusvetenskap vid Uppsala universitet
Ylva Habel – Docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet
År: 2017-2018
Projektansvarig och intervjuare: Adrián Groglopo – Ordföranden för Antirasistiska Akademin och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet
Projektassistent: Talía Murillo
Foto och klipp: Sergio Joselovsky
Med stöd av MUCF
Nelson Maldonado-Torres – Coloniality of power and metaphysical catastrophe
In this last epic interview of the ArA series, Adrián Groglopo and Nelson Maldonado-Torres discuss what makes modern Western colonialism exceptional and incomparable to other and earlier forms of domination and imperial expansion, what consequences colonialism has today, and how decoloniality can reconstitute human relationships. This is a video to come back to and to study as it offers a rich account of the links between Western modernity and coloniality, as well as a generative view of decoloniality as an attitude and as an unfinished project.
Nelson Maldonado-Torres argues that the modern world is founded on the demographic, environmental, and metaphysical catastrophe of indigenous genocide, the invention of Blackness and Indigeneity, the Middle Passage, and the racial division of the world, including the imbrication of race with gender and class. He approaches decoloniality as counter-catastrophic activity: a creative challenge to the problematic premises of Western modernity, instead of as a reformist or episodic process.
For Maldonado-Torres, decoloniality and counter-catastrophe exceed the limits of multiculturalism as well as liberal diversity and inclusion. With radical generosity at its core, the decolonial turn is a reconstitution of the healthy human difference that is recognized through otherness and that thrives in the face of that otherness. Inviting relationships of giving and receiving instead of creating wars and essentializing differences, decoloniality is an idea of an-other form of relationality, as well as another way of creating human relationships. The decolonial turn is a counter-catastrophic turn, a way of action to restore humanity through generous and affirmative relations beyond the paradigm of war.
May-Britt Öhman — Sveriges koloniala teknik och återvinnande av samisk identitet
I denna intervju har May-Britt Öhman ett samtal med Adrián Groglopo om den koloniala situation som Samerna genomgått i Sverige. Utifrån en berättarteknik om egna minnen och upplevelser om vad som kännetecknar den koloniala situationen för samerna, berättar May-Britt om sin uppväxt i en tystnad om samisk bakgrund och kulturarv.
I denna levande berättelse går det att urskilja kolonialismens tekniker för att omformatera Nordens ursprungsbefolkning till en fråga om minoritetsrättigheter och föreningsformer vilket har lett till en för dem ständig kamp över rätten till markområden och kulturell identitet.
I denna introspektiva intervju förs det också fram en berättelse om den svenska statens koloniala procedur genom olika tider, som varit att studera samerna ur ett rasbiologiskt perspektiv, försöka förstöra samisk organisering, förbjuda det samiska språket och försvenska samerna: Det tas även upp hur flera generationer av människor vuxit upp utan kännedom om sin egna samiska bakgrund samt hur de förbjöds, tystades ner eller uteslöts när de försökte lyfta fram sin samiska bakgrund och kulturella identitet. Att känna skam över att tillhöra eller ha samisk bakgrund har varit centralt för det statliga assimileringsprojektet som idag förstås som frågan om integration i det svenska samhället.
Ett gediget och djupt samtal som lyfter fram den grund-kolonialismen som människor i Sverige fortfarande lever med och i, men också de strukturer som med mer moderna och anpassade regler och diskurser fortfarande upprätthåller ett kolonialt system för Sápmi.
Diana Mulinari — För en antikapitalistisk, antirasistisk feminism
Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, berättar under den här intervjun om sitt arbete med att bland annat introducera begreppet intersektionalitet i Sverige. Hon menar att den svenska feminismen grundar sig på antagandet att den svenska erfarenheten av jämställdhet är den bästa i världen och att denna erfarenhet bör användas för att utbilda andra. Den politiska diasporan, som Diana var en del av, kom till Sverige och bar med sig helt andra kvinnliga erfarenheter av konfrontationer med manlig dominans och konservativa regimer. Idén om att feminismen var en fantastisk svensk produkt framstod för dem som begränsande och eurocentrisk. Hur den svenska feminismen skulle förstås teoretisk blev en central diskussion inom den breda feministiska rörelsen i Sverige.
I början på 90-talet utmanades Sveriges bild av sig själv som den goda nationen i och med att rasistiska och nazistiska sociala rörelser växte och fick tillträde till det offentliga rummet. Invandrar-frågan blev ett av den främsta politiska slagträ för etablerade politiska partier. Parallellt med detta växte ett mer synligt motstånd mot rasismen fram. Feminismen var dock mycket tyst under denna tid och undvek att ta ställning.
Diana Mulinari skrev tillsammans med Irene Molina och Paulina de los Reyes boken ”Maktens olika förklädnader”. Den gavs ut 2002 och var banbrytande i och med att den introducerade begreppet intersektionalitet i Sverige. Intersektionalitet var redan mycket etablerat i USA och de introducerade begreppet så som det användes och förstods av den svarta feministiska rörelsen i USA. Den svarta feminismen såg rasismen som konstitutiv (grundläggande) för kapitalismen. Intersektionalitet var därmed ett teoretisk och politiskt begrepp som användes för att lyfta fram frågor om ras/etnisk diskriminering och för att synliggöra rasism som konstitutiv i Sveriges politiska ekonomi.
Boken togs inte emot som ett givande socialistiskt eller feministiskt bidrag. Responsen blev snarare: ”Vi kan inte studera allt” och ”ni är så aggressiva”. Ett annat argument var att intersektionalitet skulle splittra den feministiska rörelsen och även arbetarklassen. Att boken menade att vissa kvinnor approprierar sig, etablerar och upprätthåller sin klass och ras (makt)position på andra kvinnors arbete ansågs till och med av många som antifeministiskt. Postmodernisterna anklagade författarna för att vara strukturalistiska och deterministiska i och med sitt fokus på strukturella problem och kapitalismen som en exploaterande samhällsstruktur. Dessa tog tillfälle att (under)utveckla det intersektionella perspektivet och erbjuda en mer komplex analys och flexibel förståelse av individuella processer. Därmed förnekande de samtidigt maktrelationer och det har lett till att intersektionalitet — som teoretisk och politisk begrepp — idag approprieras som en liberal förståelse av individuella identiteter som kan användas som en matematisk formel för att mäta mängden motgångar en kan antas utsättas för under sitt liv. Inte som ett verktyg för att ifrågasätta och utmana maktstrukturer.
Diana menar att kvinnor spelar en viktig roll som kulturbärare i nationsskapande och i Sverige tar sig detta ett tydligt uttryck i kampen om kvinnors kroppar och nationstillhörighet. Debatten om slöjan är ett exempel på detta. Jämställdhetsdiskurser förblir i nationens namn liktydiga med svensk kultur, t.ex. ”det är svensk kultur att bli jämställda”. Rasistiska rörelser använder idag frågor om feminismen och HBTQ som ett sätt att försvara det västerländska och svenska. Detta ställer svåra frågor till feminismen. Det finns en tydlig kriminalisering av migranta män som de rasistiska partierna är bärare av men som är rådande diskurser i alla delar av samhället. Feminismen splittras helt klart av att behöva ta ställning; en stor del stödjer förståelsen av migranta män som farliga och som ett hot mot den svenska jämställdhetens projekt för nationen, dock finns det också andra former av feminism som pekar ut nazismen, rasismen och kapitalismens vita patriarkat som de mest farliga och skrämmande för enskilda kvinnor och för samhället i stort.
Sabrin Jaja & Emma Domingues — Antirasistiska rörelsers kamp för demokrati
I den här videointervjun berättar Sabrin Jaja – socionom och f.d. ordföranden i Pantrarna — och Emma Dominguez – konstnär och talesperson för Megafonen — om hur de sociala rörelserna Pantrarna och Megafonen startades, hur de ramas in av majoritetssamhället och dess institutioner och vilka strategier de arbetar med för att kunna upprätthålla oberoende.
Båda rörelserna startades som svar på händelser i det egna bostadsområdet och på grund av hur områdena porträtteras som obotligt kriminella och separeras som ett undantag från majoritetssamhället av media, tjänstemän och politiker. De flesta projekt som riktas mot orterna och som får statliga pengar definierar i förhand vilka problem som finns och vilka satsningar som behövs. De som ageras på ges inget utrymme att själva definiera problem och åtgärder vilket leder till att de flesta satsningarna blir mer eller mindre verkningslösa och snarare bidrar ytterligare till segregationen och marginalisering.
Emma berättar att Megafonen utsattes för ett mycket hårt mediadrev i samband med bilbränderna i Husby. Rörelsens försök att prata om händelserna och situationen från det egna perspektivet har knappast fått utrymme varken i det mediala landskapet eller inom de statliga och kommunala institutionerna. Efter det upplevde de sig tvungna att hålla en låg profil och har satsat på olika sociala aktiviteter och studier snarare än att göra utåtriktade kampanjer och protester. Pantrarna genomgick samma process i och med att den sakfråga som först samlade rörelsen blev överspelad. Både Emma och Sabrin berättar också om ett upplevt behov av att studera och prata om erfarenheter av diskriminering och rasism för att kunna fortsätta med rörelserna på ett strategiskt sätt och syna de stereotyper som appliceras på orterna och de som bor där. På så sätt hoppas de hitta sig själva som aktörer och subjekt i kampen för ett Sverige utan segregation och rasism. Som exempel driver Megafonen ”de förtrycktas teater” där ungdomar pratar om orten och undersöker rasistiska stereotyper. De aktiviteter som är stärkande inåt för rörelserna är oerhört viktiga för att hålla liv i dem på lång sikt.
Samtalet under intervjun handlar också om hur de ser på dagens samhälle och tillståndet för demokratin. De är överens om att demokratin i Sverige inte är färdig, den behöver utvecklas. Demokrati är inte något som finns bara för att man säger ”demokrati”, det är något som måste göras dagligen; det handlar om att kontinuerligt skapa möjligheter för inflytande och lika rättigheter. De menar att systemet behöver göras om och bli mer folkligt och ge mer direkt inflytande.
Masoud Kamali – Integrationens svarta bok och akademins vita murar
Masoud Kamali, professor i social arbete vid Mittuniversitetet, är kanske mest känd från att ha lett den statliga utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering som pågick 2004-2006 och publicerade 13 volymer samt slutbetänkandet ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79).
Masoud och Adrián pratar under denna intervju om utredningen och en del av de 27 förslag som utredningen lade fram, hur de mottogs och vad som hänt efter att utredningen avslutades. Socialdemokraterna förlorade valet 2006 i samband med att utredningens slutbetänkande lades fram. Integrationens svarta bok skickades till en mängd olika organisationer och remissinstanser men avfärdades av den nya integrationsministern som hävdade att hela utredningen var felaktig. Utredningen ansågs också vara emot en oreglerad kapitalistisk marknad, det vill säga den sågs som vänstervriden och politisk.
Vi var brännmärkta efter utredningen säger Adrián. De som drev utredningen visste tidigt att den skulle ogillas och stänga dörrar för dem i framtiden. Masoud berättar hur alla som arbetade med den var beredda att ta de här konsekvenserna på grund av att utredningen innebar en chans att ge röst åt alla de som far illa och mår mycket dåligt i sin vardag på grund av rasism och diskriminering. Att arbeta för jämlikhet har med hela mänskligheten att göra; allas lika värde och människans dignitet.
På frågan om vad framtiden håller säger Masoud att forskningen påverkas av politiken och samhällsvetenskaplig forskning är inte utanför den påverkan. Nyliberalismen har tagit kontroll på alla nivåer och positioner i samhället. Marknaden har tagit över politiken idag och därmed också forskningen, det borde vara tvärt om; att forskningen och politiken styr marknaden och samhällsutvecklingen för mer jämlikhet och rättvisa. Vi ser idag i Sverige två miljoner människor med utländsk bakgrund som får välfärdsstaten att rulla men som trots det, av politiker, ses som problem. Men Masoud poängterar att där det finns förtryck finns det motstånd. Idag i världen har vi fler krig än någonsin tidigare och massor med människor dör. Samtidigt finns det ett motstånd, en internationell rörelse mot marknadstänkandet och nyliberalismen. Antirasism är en kamp för mänskliga rättigheter, men även mot den globala kapitalismen. Det är en kamp för alla, kvinnor, män och barn av alla färger och från alla delar av världen. Det är en kamp för social, ekonomisk och politisk förändring som vi alla behöver bli medvetna om.
Tobias Hübinette – Rasbiologi och den svenska intellektuella eliten: vithet och svenskhet
Tobias Hübinette, docent och lektor i interkulturella studier vid Karlstads universitet, har i många år arbetat med att kartlägga de protyska eller högerextrema, nazistiska och fascistiska rörelserna som var aktiva i Sverige under framför allt mellankrigstiden. Dessa rörelser uppstod då högerradikala grupper kände sig hotade av demokratiseringen och arbetarrörelsen under mellankrigstiden. De hade som flest medlemmar och var som mest aktiva under 1930-talet. En betydande del av samhällets elit — politiker, författare, officerare, poliser, läkare och affärsmän — var drivande i denna ideologi och hade olika föreningar, herrklubbar och partier. På de två gamla och stora universiteten i Sverige, Uppsala och Lund, var det många forskare, lektorer och studenter som hade protyska/pronazistiska sympatier, särskilt innan andra världskriget. Även inom kultursfären fanns inflytelserika personer som gav uttryck för nationalsocialismen på olika sätt. När andra världskriget vände var det många som lämnade dessa rörelser, men några föreningar fortlevde in på 1990-talet och lämnade då över till en stor yngre generation som dök upp i och med vitmakt-musiken och skinhead subkulturen. Den äldre generationen agerade som medlemmar och mentorer, ställde ibland upp i val eller skrev debattartiklar och gav råd.
Tobias har också forskat mycket om adoption och vithet — om adoptionens och de adopterades roll för svenskarna, för Sveriges antirasister och Sveriges relation till så kallade ”tredje världen”. Den svenska vitheten är mer exklusiv än i andra länder, menar Tobias. De flesta som bodde i Sverige tänkte troligen länge på sig själva som till exempel Göteborgare, Samer, Värmlänningar osv. Men under senare delen av 1800-talet började vetenskapen legitimera raskategorier. Sverige producerade (pseudo)vetenskaplig kunskap om biologiska raser där den nordiska vita rasen skulle vetenskapligt förstås som den högsta utvecklade rasen i världen. Uppsalas rasinstitut (fram till 1950-talet) ansåg att den vita nordiska människan var den högst stående i rashierarkin. På 1960/70-talet vände det. Sverige blev då västvärldens mest antirasistiska land genom att backa upp ”tredje världen” och började ta emot flyktingar. På 1980- och 90-talet tog man direkt officiellt avstånd från rasbegreppet. Politiker från alla partier lade motioner till riksdagen om att sluta använda rasbegreppet i offentliga dokument och sammanhang. Nu har rasbegreppet på många sätt ersatts av begreppen etnicitet och kultur. Rasideologerna har ersatts av kulturnationalister och begreppet kulturkrock ersätter, även idag, den koloniala skillnaden.
Tobias hävdar att rasbegreppet ännu är relevant att använda eftersom rasismen ofta agerar utifrån hur människors fysiska utseenden kodas in i ”ras-kategorier”. Adopterade till exempel kodas inte vid första anblick som svenskar trots att de är lika ”svenska” som vem som helst som är uppvuxen i en etniskt svensk familj. Mycket stora grupper i Sverige idag (var femte person i riket) kan inte passera som vita eller svenska i första hand på grund av sitt utseende, samtidigt är Sverige ett av de mest segregerade länderna i Europa. De begrepp som vi använder i svensk forskning idag blir förvirrande i internationella sammanhang: ”Om vi säger ethnic swedes skulle de flesta tro att vi syftar på en minoritetsbefolkning i Sverige, tex. samer när vi i själva verket syftar på majoritetsbefolkningen etniska svenskar”, hävdar Tobias. Internationellt använder man begreppet race (ras) och det är inte så starkt kopplat till de rasbiologiska föreställningarna som det är på svenska och den svenska historian.
Mattias Gardell – Den vita blickens terrorism: Demokratins parentes
I den här intervjun talar Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap och vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet, och Adrián Groglopo om terrorism. Vad som driver terrorister, hur de organiserar sig, vad som skiljer terrorister från olika grupper och vad de har gemensamt.
Terrorism är en politisk brottslighet med syfte att injaga skräck i befolkningen eller en del av befolkningen för att främja eller avstyra en viss politisk utveckling. Terrorismen i USA har sitt ursprung i vitmakt rörelserna som genomförde terrordåd med syfte att eskalera fram ett raskrig som skulle kunna leda till att vit makt återställdes. Terrorister framstår oftast som ensamvargar, som fristående personer som agerar på eget initiativ men de är produkter av väl organiserade politiska miljöer. Taktiken och strategierna för terrorister finns mycket väl beskriven i raskrigslitteratur och handlar om att smälta in och agera normalt och planera sitt terrordåd så att ingen i ens familj eller sociala kretsar uppfattar att man avviker i sitt beteende. Med själva dåden skapas spänningar mellan grupper och det skickar ett budskap till andra där ute som kan inspireras och dras in i raskriget.
Terrorismen är en produkt av kolonialismen. Den är producerad och reproducerad för att återinrätta vit makt, berättar Mattias. Efter Kalla kriget minskade antalet terrordåd och när Kriget mot terrorn startade har antalet terrordåd ökat kraftigt. Kriget mot terrorn är alltså ett oerhört kontraproduktivt krig. Krigföringen blir allt mer teknisk och bedrivs nu mera från luftkonditionerade kontrollrum där ”soldaten” sitter i en kontorsstol med en kopp kaffe i ena handen och en joystick i den andra. Självmordsbombaren som genomför martyroperationer fungerar som den symboliska exakta motsatsen som tar kriget även till den vita västerländska befolkningen.
Personer som gör attentat för Al-Qaida eller Islamska staten är oftast personer som inte har några tidigare kontakter med islam, som inte är kopplade till någon moské, säger Mattias. Det är personer som kommit över en viss typ av material på nätet som de under lång tid läst, konsumerat och kommunicerat kring online och som de slutligen agerar efter.
Attentatet i Stockholm, 7 april 2017, annonseras av media och politikerna, som det första terrorattentatet i Sverige. Detta osynliggör majoriteten av de terrorattentat (politiskt motiverade brott som har för avsikt att skrämma delar av befolkningen) som skett i Sverige. Sedan millennieskiftet har rasistiska/vitmakt rörelser mördat minst 20 personer av politiska skäl. Genom att inte kalla till exempel Peter Mangs eller Anton Lundin Petterssons brott för terroristbrott säger man därmed samtidigt att deras offer inte utgör en del av befolkningen. Man anammar gärningsmännens perspektiv, den vita terroristens blick, och reproducerar därmed en rasistisk ordning. Man reproducerar en bild av att den svenska befolkningen inte inkluderar svarta, muslimer, romer, och andra rasifierade grupper.
På frågan om vad framtiden håller för oss säger Mattias Gardell att han tror att framtidens historiker kommer att titta tillbaks på vår tid och prata om den som demokratisk parentes. Vi tror att vi förtjänar demokratin men vi har fötts in i den. Vi tar den för given nu, men demokrati är ingen naturlig ordning. Den demokrati vi haft och har är resultat av en, många gånger våldsam, kamp och organisering. Demokratin fullbordades heller aldrig enligt Mattias. Han menar att vi har ärvt den som en fin idé att förverkliga. Som en fyr, som kan guida oss. Idag lever vi i Sverige i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna i befolkningen växer som snabbast, samtidigt som vi fortsätter reproducera bilden av Sverige som världens mest jämlika och bästa land, och samtidigt som rasismen frodas trots att rasist är ett skällsord och ingen vill erkänna sig som rasist, ändå reproduceras rasistiska föreställningar och förklaringsmodeller.
Edda Manga – Rasism som nationalismens verktyg
Edda Manga, forskare vid Mångkulturellt centrum, och Adrián talar om den Europeiska och Svenska nationalismen, dess historia, anpassning och de uttryck den tar sig.
Edda förklarar att nationalism är en föreställd gemenskap som skapar sammanhållning. Vad föreställningen om gemenskapen grundas i varierar, det kan vara en idé om en blodsgemenskap, att man delar samma förfäder, eller en politisk sammanslutning som grundar sig i en grundlag eller konstitution. Den logik som ger känslan av sammanhållning avgör också hur olika rättigheter distribueras bland befolkningen.
Tidigare talade man mycket om globalisering och man förväntade sig att den skulle göra nationerna mindre viktiga och sudda ut nationsgränserna. Men globaliseringen skedde på sådant sätt att nationalistiska rörelser har vuxit sig starkare igen. Globaliseringens konsekvenser upplevs, av framför allt medel- och arbetarklassen, som ett hot mot de koloniala privilegierna. Folk upplever att deras villkor har försämrats i relation till deras föräldrars, när de förväntat sig att de borde ha fått det bättre och detta skylls på migranter och att de tar jobb, utnyttjar välfärden eller ökar kriminaliteten. Det har gett upphov till en protektionistisk nationalism. Partier som franska Front National (FN) och svenska Sverigedemokraterna (SD) kan förstås som en reaktion på globaliseringen; de anser att samhället har försämrats genom migration, de främmande elementen som kommit in har skadat nationen och lösningen blir att avlägsna eller assimilera dem. SD ha ändrat sin officiella ideologi, nedtonat blodsgemenskapen och betonat kulturen som den grundläggande egenskapen för den nationella tillhörigheten.
Rasism fungerar som nationalismens verktyg, som ett sätt att identifiera vilka som är skyddsvärda i en befolkning och vilka som kan lämnas åt sitt öde. Den omvandlas till en politik som ser till att den skyddsvärda delen av befolkningen får förutsättningar och strukturer för att blomstra genom materiellt välstånd. Vad som händer med de andra är inte den nationalistiska politikens problem. Ensamkommande flyktingar, oftast barn, blir idag i Sverige mycket drabbade av den här logiken. En annan grupp är romer, som rent formellt tillhör den skyddsvärda europeiska befolkningen, men ändå inte platsar in bland de skyddsvärda i den svenska nationen.
Sverige har en lång nationalistisk historia som varit sammanlänkad med den socialistiska och folkhemsbyggande där en ”frisk” folkstam varit en viktig del av nationsbygget. Nationalismens/rasismens operation är att förflytta sig; språket och de konkreta politiska åtgärderna anpassas men den bakomliggande logiken består.
De nationalistiska rörelserna i Europa har en väldigt mörk historia. I Tyskland var det en mycket stor del av befolkningen som var mycket assimilerad men som ändå systematiskt samlades ihop och utrotades. Att vara många och väl integrerade var inget skydd.
På frågan om framtidsstrategier svarar Edda att vi framför allt måste producera en bild av det samhälle som vi önskar. Hon menar att vi har tvingats att vara mot; mot globaliseringen, mot nyliberalism, mot rasism, osv. Nu måste vi vara för; för en framtidsvision om hur vi vill ha det, en vision som kan delas av många.
Rashid Musa – Demokrati, Islamofobi och Sveriges framtid
Rashid Musa är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). I denna intervju talar Rashid och Adrián om demokrati, rasism och islamofobi samt om behovet av en ny politisk mobilisering av de rasifierade andra. Sverige framställs ofta som ett exceptionellt land men vi har samma problem som många andra länder med arbetslöshet, sjukvård, utbildning, med mera. Däribland också problem med olika former av rasismer och i synnerhet islamofobi. Hatbrotten mot muslimer ökar, folk attackeras på gatan, arbetslösheten är hög och bostadssegregationen är tydlig.
Problemformuleringar och diskurser om invandrare och muslimer har förändrats snabbt under det senaste, framför allt inom media men även inom forskning och myndigheternas kunskapsproduktion. Rashid menar att islamofobin är ett uttryck för och resultat av en kolonial historia och av ett ännu pågående kolonialt projekt. ”Man har nu kolonier i förorten istället för i andra kontinenter”, förklarar Rashid. Tidigare var kolonialismen ett civilisationsuppdrag, nu är det ett integrationsuppdrag. Det handlar fortfarande om att lära ”den andre” att tänka och agera ”rätt”, att utgå från premissen om att ”invandraren” brister och därmed kan den förstås som inte tillräckligt utvecklad, civiliserad, demokratisk, social kompetent och många andra ord som ingår i det nya civilisationsuppdraget, alltså integrationsuppdraget. Majoritetsbefolkningen behöver inte förändras, menar Rashid, trots att det många gånger är de som agerar för segregation till exemplet genom att använda fastighetsförmedlare som erbjuder boenden i ”arabfria” områden eller vårdbolag som erbjuder slöjfrivård vilket innebär att vårdtagaren inte behöver komma i kontakt med någon som bär slöja.
Islamofobin drabbar vem som helst som uppfattas som muslim, oavsett om de är det eller inte, till exempel många kristna minoriteter från Mellanöstern. Demokratiska rättigheter och friheter för alla är en fråga som rör alla. Demokratin urholkas när man bedriver en politik som misstänkliggör stora delar av befolkningen. Myndigheter arbetar nu med att bevaka ”radikaliseringsprocessen” som beskrivs ungefär så här: unga muslimer går i traditionella kläder, männen odlar skägg, männen går till gym, folk tittar på utländska tv-kanaler (även stora globalt respekterade nyhetsförmedlare som Al Jazeera), folk skickar pengar till sitt hemland, folk besöker sitt hemland. De här ”tecknen” använder sig poliser och s.k. terrorexperter redan av och nu vill man att lärare, sjukvårdspersonal, bostadsförmedlare och andra offentligt anställda ska börja rapportera iakttagelser av ”radikaliseringsprocessen”. Detta är ett väldigt stort problem för demokratin då det misstänkliggör en mycket stor del av Sveriges befolkning utifrån vardagliga och hälsosamma ageranden (träna, delta i sociala sammanhang, följa nyheterna, hålla kontakt med släkten, osv.).
Integration har blivit en säkerhetsfråga och för att myndigheter ska kunna arbeta med integration som en säkerhetsfråga behövs kunskaper och verktyg att utgå ifrån. Därför har vi nu i Sverige institutioner så som Myndigheten för våldsbejakande extremism, Segerstedtsinstitutet, en ny avdelning om terrorism vid Försvarshögskolan, och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Här arbetar människor som avlönas för att ta fram islamofobisk kunskap som ska leda till praktisk politik och åtgärder riktade mot muslimer.
Rashid berättar om sitt arbete och hur de han representerar påverkas av att han ständigt angrips. De ser att majoritetsbefolkningen vill ta bort deras inflytande i samhället, och de upplever en stor hopplöshet och känsla av att det inte är någon idé att de engagerar sig för att bli deltagande medborgare för ett bättre samhälle. Om du som ung dagligen får höra att du är potentiellt farlig, förtryckare eller förtryckt, en belastning för samhället, och så vidare, blir du nedbruten. De hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter så som organisationsfrihet och politiskt inflytande.
Det finns ingen lösning hos de etablerade partierna men Rashid tror att det bara är en tidsfråga innan vi ser en ny politisk rörelse som ställer sig upp och som börjar kräva sina rättigheter och inte ursäktar sig för vilka de är.
Ulrika Dahl – En feminism för de mest förtryckta
Ulrika Dahl är professor i genusvetenskap vid Uppsala universitet samt författare till bland annat böckerna Skamgrepp och The Geopolitics of Nordic and Russian Gender Research 1975-2005. Under intervjun behandlas framförallt den svenska feminismen i relation till svensk nationalism och att inneha en vithetsposition.
Den svenska historiebeskrivningen saknar oftast helt en självkritisk blick vilket är problematiskt. Denna problematik finns också närvarande i beskrivningen av Sverige som det mest feministiska och jämlika landet. Historien om de goda svenskarna är helt dominerande: Den skötsamma arbetaren som bygger den moderna svenska staten, sköter sitt, bråkar inte och är en god människa. Dock pågår samtidigt kolonialisering, rasforskning, steriliseringar, restriktiva policies mot migranter och minoriteter, med mera. Det finns i Sverige en lång historia av att definiera vilka som hör till nationen och vilka som inte gör det utifrån ras/etniska/religiösa-markörer.
Vilken klass du tillhör och vilka resurser du har påverkar ofta direkt vilken kamp du driver, det vill säga vilka frågor du förstår som problematiska eller orättvisa. I Sverige finns mycket rättigheter men de är inte jämt distribuerade, menar Ulrika Dahl. Det är lätt för en stat med ständigt krympande välfärd att ge ut progressiva och moderna rättigheter, hur många kommer utnyttja rätt till könsbyte, reproduktiva hjälpmedel, osv.? Rättigheter som skapar en bred jämställdhet så som jämlik skola, väl fungerande sjukvård och så vidare kräver mycket mer resurser och en större statsapparat.
Adrián och Ulrika diskuterar vem som är feminismens subjekt, vem som ska befrias, och vem livet ska bli bättre för? Och slår fast att feminism ska utgå från de mest förtryckta kropparna och sociala positioner. Att vara medelklass, vit och hetero är också en position. Intersektionella analyser kan inte bara användas för att studera ”de andra”. Att problematisera de mest privilegierade positionerna måste ligga på dem som innehar dessa.
Maimuna Abdullahi och Aftab Soltani – Kolonial politik och rätten till våra kroppar
Aftab Soltani, konstnär och ordföranden i Hayat kvinnorörelse, och Maimuna Abdullahi, socionom och ledamot i ArA, är båda aktiva i olika föreningar och rörelser för muslimers rättigheter i Sverige och Europa. De arbetar mycket med folkbildning och social mobilisering. De betonar vikten av kollektivt agerande eftersom rasismen har ett sätt att dela och söndra som innebär att mindre grupperingar hamnar i konflikt med varandra över begränsade resurser. Därför kräver kollektivt agerande många förberedande samtal och möten med analyser och identifiering av gemensamma intressen och principer för att se roten till de problem och konflikter som finns.
Under den här intervjun berättar de bland annat om den demonstration som genomfördes i Göteborg på arbetarnas dag, 1 maj 2017, för muslimska kvinnors rätt till arbete. Demonstrationen var en reaktion på EU-domstolens uppmärksammade dom om att det inte var diskriminering då en fransk och belgisk kvinna avskedades på grund av att de bar slöja. Domen grundade sig på neutralitetsprincipen och demonstrationen handlade om att ifrågasätta vad som är neutralt, varför slöjan inte är neutral, och vem som kan bestämma vad slöjan representerar?
Maimuna och Aftab berättar också om den konspirationsteori som omgärdar muslimer. Den aktiveras så fort muslimska kvinnor på något sätt uttalar sig politisk över de sociala och politiska problem som omringar dem. I media och offentliga debatter härleds det mesta som rör muslimer, även diskriminering och socioekonomisk utsatthet, till islam och ”muslimsk kultur”. Det är en avhumanisering som har en kolonial historia och som är kopplad till 1400-talets debatt om vilka som hade mänskliga (kristna) själar och inte samt vilka som kunde vara medborgare och inkluderas i statens nationella identitet. Den utsatthet som muslimer utsätts för idag grundar sig i en förlängning av den europeiska civilisationsuppdraget som påbörjades då. Att vara politiska är ett sätt att humanisera sig själva. Det är ett sätt att skapa ett eget narrativ om sig själva.
Ylva Habel – Den svenska exceptionalismen och medias rasism
I denna video berättar Ylva Habel, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasismen vid Uppsala universitet, om sin forskning kring representationer av svarta kroppar inom kulturen i Sverige samt den historielöshet som präglar den svenska självbilden. Hon kallar denna historielöshet för presentism, det vill säga att vi endast förhåller oss till vår nutid och väljer att inte se Sveriges roll i kolonialismen eller förintelsen. När användningen av rassteroeotyper inom kulturen kritiseras bemöts kritiken ofta med att man inte menar illa. Stereotyperna är en del av nöjeskulturen och förstås av majoritetsbefolkningen – och dem som styr produktionen av kultur – som oförargliga. Men stereotyper skapades för att avhumanisera. Historiskt sett finns det en tydlig koppling mellan stereotyper, nedsättande beteckningar och folkmord. Rasismen handlar inte om intentioner, om någon menar illa eller inte, utan den spelar oftast på den symboliska planen som en närmast fetisch-artad kärlek till vissa typer av representationer och bilder som den (post)koloniala logiken värnar väldigt mycket om och ser som lustiga och underhållande.
Ylva och Adrián diskuterar också den svenska exceptionalismen, det vill säga att vi förstår Sverige som exceptionellt på två sätt: Dels som det goda undantaget, det land som inte var en kolonialmakt eller involverade i förintelsen. Dels som att Sverige är exceptionellt bra på väldigt många sätt, till och med bäst i världen, en moralisk supermakt. Ylva förklarar att det funnits ett medvetet projekt att polera den svenska historien för att positionera Sverige internationellt som det exceptionellt goda och moraliskt överlägsna landet. Den här exceptionalismen fortsätter och fler och fler nivåer byggs på när vi inte gör upp med vår faktiska historia som inte alls är obefläckad av kolonialismen, rasismen eller nazismen.
Det är presentism (historielöshet) och exceptionalism (vi är de goda) som gör att till exempel public service (SVT, SR) tror sig vara demokratiska och generösa när de ständigt bjuder in Sverige demokraterna (SD) till debatter. De glömmer att nazisterna kom till makten genom demokratiska val och de tror att ord inte kan få fysiska konsekvenser. I varje debatt tillåts SD att flytta fram sina positioner genom att det imorgon blir möjligt att prata om och debattera det som igår var otänkbart. Rasismen normeras och det är där makten ligger, inte i händerna på de liberala som bjuder in SD i sin generositet och exceptionella godhet.
Kitimbwa Sabuni – Afrofobi och den koloniala maktordningen
Kitimbwa är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och talar under denna intervju om afrofobi och om det tolkningsföreträde som tas av och även ges till vita människors.
Kitimbwa hävdar att vi behöver begrepp för olika sorters rasismer så som islamofobi, antisemitism och afrofobi då rasismen tar sig olika uttryck mot olika grupper. Den sätter även dessa grupper längs en ras-hierarki i relation till varandra. Dessa hierarkier och skillnader måste vi kunna prata om för att klart se vad rasismen är, hur den formas och vad den gör. Begreppet afrofobi lanserades i Sverige 2006 genom föreningen Centrum mot rasism (CMR), då Afrosvenskarnas riksförbund hade en viktig roll i CMR:s erkännande av afrofobin. Nu används begreppet till och med av statsministern, men aktivism och tryck behövs för att få fram riktig politik kring de olika problemen som afrofobin skapar i samhället.
Rasismen behandlas av vita i Sverige som en moralisk fråga, medan för alla de andra förblir den en politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig fråga. Vita människor förnekar ofta att de är rasister eller att rasismen formar deras kunskaper om omvärlden och om deras samhällsorganisering. Denna maktdimension av rasismen gör att den vita majoriteten anser att de inte ser färg som en markör för politisk och ekonomisk ojämlikhet. Och oftast adresseras orättvisor och ojämlikhet till rasifierade gruppers egenskaper eller, i bästa fall, till en renodlad klassanalys. Men hudfärg är en av de mest relevanta sociala kategorierna för människors livsutfall, påpekar Kitimbwa.
Precis som patriarkatet är rasismen materiell, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet vi lever i och därmed är den grundläggande för dess fortlevnad. Att utmana rasistiska strukturer är att utmana det systemet.
Paulina de los Reyes – Rasism och strukturell diskriminering – en Svensk historia
I denna intervju berättar Paulina de los Reyes, professor i ekonomiskhistoria vid Stockholms universitet, om de olika migrationsepoker som Sverige haft och om den politik och samhällsanda som funnits kring dessa. Välfärdsstaten Sverige hade inte kunnat byggas utan migrationen. De minst attraktiva jobben har kunnat ges till migranterna och därmed har den infödda arbetskraften frigjorts för att utveckla välfärden (i vilken inhemska kvinnor främst anställts) och andra delar av landets ekonomi. Under 80-talet började nyliberalismen få fotfäste i Sverige, och under 90-talet spirade samtidigt den rasistiska högern, både politisk, med Nydemokratin, och även socialt. Lasermannen härjade Stockholms gator, och det skedde hatbrottsattacker på flyktingförläggningar och moskéer medan politikerna och arbetslivet pratade om hur lönsamt mångfalden var för marknadsekonomin. Rasism och strukturell diskriminering förnekades. Migranterna skulle inte bara bli lönsamma för företagen utan också integreras. Att tala om rasism eller strukturell diskriminering väckte motstånd: ”I Sverige behandlar vi alla lika”, brukade det sägas.
Under 00-talet började flera olika aktörer, så som forskare och etniska föreningar prata om behovet att ta upp frågan om rasism och strukturell diskriminering. 2004-2006 tillsatte den socialdemokratiska regeringen utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering som publicerade 13 rapporter om läget i Sverige. 2006 valdes en högerregering in och utredningen lades direkt ned tillsammans med Arbetslivsinstitutets och kraftiga nedskärningar i Arbetsmiljöverket. Under de två mandatperioderna (2006-2014) denna regering satt kvar har mycket förändrats på arbetsmarknaden. Nyliberala förändringar fanns sedan innan i Sverige men fick under denna period ett ännu mer genomgripande tag om landet och folket. Idag kan arbetsvillkoren se fullkomligt olika ut för personer med samma arbetsgivare (t.ex. på myndigheter med allt från de högsta tjänstemännen till lokalvårdare, fast anställda till behovsinhyrda). Dessa skillnader och hierarkier är avgörande för att upprätthålla det kapitalistiska system vi lever i. Detta skillnads-görande och formande av hierarkier legitimeras utifrån ras/etnicitet och migranters sårbarhet. De som kommit till Sverige under modern historia har varit dem som byggt upp landet underifrån, men som samtidigt fråntagits demokratiska rättigheter och tillgång till välfärden.
Fatima Doubakil – Islamofobi och behovet av en dekolonial politik
Fatima Doubakil är människorättsaktivist och ledamot för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK, bildad 2007).
Fatima var student i USA när attacken mot World Trade Center skedde 2001 och kriget mot terrorismen blev hela västvärldens huvudfråga, hon såg då tydligt hur det Nordamerikanska samhället förändrades för muslimer, att deras rättssäkerhet snabbt minskade när nationens säkerhet prioriterades över mänskliga rättigheter. Varje gång en våldshandling rubriceras som terrorism får det konsekvenser för säkerheten i hela det muslimska samhället. Risken att bli överfallen eller mördad ökar. Att vara muslim idag är att leva med en ständigt överhängande risk att du själv, din familj eller dina vänner när som helst kan bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgerliga och mänskliga rättigheter.
Media har en stor roll i att måla upp en särskild berättelse om och ett särskilt förhållningssätt till muslimer. Media pekar ut och ramar in, politiker vänder kappan efter vinden och inför nya lagar, myndigheter och politiska linjer. I Sverige byggs ett angiverisamhälle upp med hjälp av ett 20-tal lagar kring terrorism vilka har åtföljts av handlingsplaner för lärare, socialarbetare, poliser, med fler som förväntas ange framförallt ungdomar som håller på att radikaliseras.
Det blir allt svårare för muslimer i Sverige att ha möten eller konferenser på grund av att en del inte vågar komma, det är svårt att boka lokaler, föreningar får sina bidrag indragna, extra säkerhetsåtgärder krävs och möten och enskilda personer bevakas av myndigheter och media. Att vissa gruppers yttrande-, åsikts-, mötes- och religionsfrihet fråntas dem är en inskränkning av demokratin. Demokratiska principer står på spel när en viss del av befolkningen tystas ned.
För att vända detta menar Fatima att det krävs en berättelse med en historisk tillbakablick kring vilken människor kan organiseras. Det behövs med andra ord, en politisk rörelse som lyfter fram och arbetar för ett jämlikt samhälle. Vi måste koppla rasismen till livsvillkor och den politiska ojämlikheten som finns. Rasifierade personer i Sverige och Europa behöver bli medvetna om och förstå raspolitik och skapa politiska rörelser för att fullborda demokratin.
Irene Molina – Vad är boendesegregation och hur kopplas det till rasifiering?
Professor Irene Molina har introducerat begreppet rasifiering i svensk forskning. I denna intervju berättar hon vad rasifiering betyder, samt hur vi kan förstå och använda begreppet.
Irene Molina är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Hon har sedan 90-talet forskat om etnisk boendesegregation och inom Sverige, varit ledande med sin grundläggande forskning i ämnet. Hon har slagit hål på den tidigare sanningen om att segregationen beror på kulturella skillnader och att människor väljer att bo i samma områden som andra från samma hemland. Irenes forskning visar tydligt att segregation beror på rasism och att den inte bara påverkar var du bor, utan att den påverkar hela ditt liv. Det är en konsekvent ojämn fördelning av resurser som skapar en mycket stel social polarisering i samhället. Irene berättar också att segregationen påverkats av nyliberalismen och att det, tack vare den, skett ett skifte från ”welfare” (välfärd) till ”warfare” (krigsföring) i relation till stigmatiserade bostadsområden. Vi får också lära oss att skilja på bostadslöshet och hemlöshet under den här intervjun.