”Omvänd rasism? ” eller, hur makt undviks i diskussioner om rasism
Kan vem som helst vara rasist? Eller finns det en distinktion mellan rasism beroende på de aktörer som är involverade? En del av svaret till denna fråga beror på hur man svarar på följande fråga: Är rasism primärt individers attityder? Eller är det också en grundläggande del av återskapandet av makt in samhällets institutioner och strukturer?
Efter 1960 talet har många västerländska demokratier såsom USA och Sverige (åtminstone formellt) gjort sig av med politik som syftar till att assimilera och inkorporera invandrare och istället valt åtgärder som kan karaktäriseras som pluralistiska, multi-etniska och multikulturella (Ålund och Schierup 1991; Schierup 2002). Inom sådana nationella sammanhang har debatter om orsaker, funktioner och lösningar vad gäller rasism tvingat fram nationella åtgärder som syftar till att bekämpa rasism. Det är i dessa sammanhang som anklagelser om ”omvänd rasism” har vuxit fram. Denna text diskuterar begreppet ”omvänd rasism” och relaterar begreppets framväxt till de debatter som följde efter medborgarrättsaktivismens framträdande tid i USA. Sedan tittar den närmare på några av de antaganden som ligger till grund för begreppet och lyfter fram det faktum att påståenden om ”omvänd rasism” bygger på en specifik förståelse av rasism och makt.
Omformulering av betydelsen av ras
Begreppen ”omvänd rasism” och ”omvänd diskriminering” kan kopplas till den kontext som utgjordes av perioden efter den amerikanska medborgarrättsaktivismen, och nordamerikanska förståelser av rasdiskurser (Omi och Winant 1994; Frankenburg 1993). Enligt sociologerna Michael Omi och Howard Winant (1994) skedde en fundamental förskjutning av diskursen (eller betydelsen) av begreppet rasjämlikhet (racial equality) i USA under 1970-talet. Det förändrades från att på 1950- och 1960-talen ha varit retorik som kan kopplas till de etniska/rasialiserade minoriteternas kamp i USA för rösträtt, slut på segregering och lika tillträde till samhällets sociala institutioner till att vara ett begrepp som omformulerades av konservativa och liberaler på 1970- och 1980-talen. Denna omformulering eller förskjutning av betydelsen ägde rum inom en social kontext som utgjordes av en tid av avtagande industrialisering, svag ekonomi samt en minskad hegemonisk ställning på den internationella arenan som präglade USA under 1970-talet. Detta var ett sammanhang där ”etniskt vita” som då hade hamnat i ett ekonomiskt utsatt läge började argumentera för att statens fördelning av vissa rättigheter till etniska/rasialiserade minoriteter, exempelvis genom positiv särbehandling, i realiteten var orättvist och hade sin grund i en ny form av privilegier – ”förmånlig behandling” eller ”omvänd rasism” (Omi och Winant 1994:114-116). Förespråkare argumenterade: ”Genom dess oförsiktiga inblandning, hävdade konservativa, har staten gjort sig skyldig till ’omvänd diskriminering’ – vita var nu offer för rasdiskriminering inom utbildning och på arbetsmarknaden” (kursivt i original text Omi och Winant 116). Med andra ord, när staten erkände ras i dess medborgarrättsreformprogram handlade den i verkligheten rasistiskt genom att den definierade grupper efter ras och försatte de vita i en oförmånlig situation. Konservativa och liberala omformulerade betydelsen av ras för att försvara de vitas fördelar samtidigt som de också erkände värdet av rasjämlikhet. Omi och Winant kallar denna betydelseförändring för ”omformulering” och hävdar att sociala begrepp, som exempelvis termen rasjämlikhet, hamnar i centrum när olika konkurrerande grupper i samhället kämpar för att just deras förståelse av det specifika begreppet ska få genomslag och därmed dra egen fördel vad gäller ekonomiska, politiska och sociala intressen under olika historiska perioder (1994:117).
Färgblindhet – centralt för ”omvänd rasism”
Centralt för anklagelser om ”omvänd rasism” är ideologin om ”färgblindhet” (Omi och Winant 1994:116-117). ”Färgblindhet” vilar på två premisser. Den första är att staten och dess institutioner är neutrala enheter som behandlar medborgarna jämlikt och individuellt. Det andra är att rasism endast är en fråga om individers attityder, åsikter och patologier. ”Färgblindhet” innehåller en logik som innebär att erkännandet av ”färgskillnader” framkallar hierarki. Därmed har inte färg någon betydelse så länge som ”färgskillnader” ignoreras. Logiken är baserad på en förståelse av universell likhet kopplat till liberal humanism – av essentiell mänsklig likhet. Till slut, och kanske viktigast för anklagelser av ”omvänd rasism”, är att allt erkännande av ”färgskillnad” anses vara rasistiskt.
Det har förekommit ett brett spektrum av kritik mot ”omvänd rasism”. Mest högljudda är de forskare som hävdar att denna logik har negativa konsekvenser för kampen mot rasism (ex Omi and Winant 1994; Essed 1991; Frankenberg 1993; Doane 1999). Ett exempel är att de påståenden att statens erkännande av och fördelning av rättigheter till etniska/rasialiserade minoriteter är en form av rasism kritiseras som problematiska för att de är baserade på en idealiserad kontext som ännu inte existerar i vårt samhälle (det vill säga att färg inte spelar någon roll i samhället), och att förespråkare för ”omvänd rasism” misslyckas med (eller strategiskt låter bli) att konfrontera den ojämlikhet och ofördelaktighet som faktiskt existerar. Genom att referera till en idealiserad situation istället för den existerande situationen, neutraliserar det ”färgblinda” paradigmet diskussioner om samtida rasism och rasifierade ojämlikheter. Som sådan, föreslår kritiker av ”omvänd rasism” och ”färgblindhet” att dessa diskurser fyller en viktig social funktion – de neutraliserar diskussioner om rasism och istället läggs skulden på rasifierade minoriteter. Exempelvis Frankenberg (1993) beskriver hur den ”omvända rasismens” logik föreslår att: ”Vi är alla lika under huden; kulturellt konvergerar vi; och att – misslyckanden till framgång kan därför skyllas på de färgade själva” (14). Philomena Essed, en annan kritiker, ifrågasätter effekterna av ”färgblindhet” när det gäller diskussioner om rasism och säger att den hävdar att: ”Rasism är inte problemet; de som ”går runt och anklagar” andra för att vara rasister är problemet” (Essed 1991:275). Till slut, Ashley Doane (1999) beskriver hur argumentet för ”omvänd rasism” verkar för att:
”Försvara vitas fördelar genom att uppenbarligen inta en icke-rasistisk (”färgblind”) position. Inom denna kontext, individualistiska …idéer om rasism skymmer existensen av institutionell rasism och stödjer förnekandet av rasism.”(21)
Sådana författare påpekar att anklagelser av ”omvänd rasism” och ”färgblindhet” gör flera saker. De isolerar rasism till individuella handlingar, de försvarar fördelar för medlemmar av majoriteten och sist, lägger skulden på minoriteter (som bara fortsätter att prata om rasism!). Kanske en av de viktigaste effekterna av argumentet för ”omvänd rasism” är att det, genom att hävda att rasism kan upprätthållas av alla individer, blir det svårt att skilja medlemmar av förtryckta respektive förtryckande grupper från varandra. Dessutom tillhandahåller argumentet en plattform varifrån majoriteter kan avvisa anklagelser om rasism och krav på gottgörelse på grund av rasojämlikhet (Doane 1999:14, 21). Maktskillnader är strategiskt hanterade och effektivt neutraliserade genom anklagelser av ”omvänd rasism”.
Rasism = makt + fördomar
När man lägger till makt till en förståelse av rasism blir det tydligt att rasism inte bara är en del av individuella psykologiska processer, utan är en central del i organiserandet av ideologi i relation till strukturerandet av social ojämlikhet. Som en central ideologi för social skiktning genomsyrar dess logik alla delar av samhället: individer, grupper, institutioner och strukturer. Denna förståelse av rasism använder ibland ekvationen: rasism=makt+fördomar. När rasism ses som fundamentalt kopplad till hur makt är strukturerad i samhället förstås individuella handlingar, psykologier och attityder som vardaglig reproduktion av de skeva maktrelationer som existerar mellan etniska och rasialiserade grupper. När rasism betraktas som en del av en strukturell förståelse av makt spelar det roll vem det är som handlar på ett diskriminerande sätt. Detta eftersom individer antingen tillhör förfördelade minoriteter eller privilegierade majoriteter.
Detta betyder att medan minoriteter kan både ha fördomar om och diskriminera medlemmar av majoriteter och/eller andra minoritetsgrupper, måste dessa individuella handlingar förstås som en del av ett bredare socialt sammanhang som inkluderar makt och de systematiska fördelar och förtryck det producerar. Därmed kan inte fördomar och diskriminerande handingar som utförs av medlemmar ur minoritetsgrupper mot andra ses som rasistiska enligt ekvationen rasism=makt+fördomar eftersom minoriteter saknar (strukturell och institutionell) makt. Inom en kontext av en ojämlik maktrelation mellan minoriteter och majoritet kan diskriminering utförd av minoriteter till och med förstås som en reaktion mot förtryckande förhållanden, och en form av motstånd mot eller ett försök att motverka, rasism.
I motsats till en förståelse av rasism som är kopplad till en bredare kontext av maktrelationer inbegriper begreppet ”omvänd rasism” antagandet att ”spelplanen” där individer agerar/spelar är jämn och att alla spelare har lika möjligheter i samhället. Från en amerikanskt kontext betonar Peter McLaren och Rodolfo Torres maktskillnader i deras kritik av argumentet för ”omvänd rasism” och säger att:
”Vi tror inte på omvänd rasism eftersom vi inte tror att vita människor har överskridit ‘ras’. Inte heller tror vi att människor med latinskt eller afrikanskt ursprung har skaffat sig systematisk makt för att dominera över Vita.” (63 Peter McLaren och Rodolfo Torres)
När ”omvänd rasism” förstås in en kontext av skeva maktförhållanden växer den fram som ett begrepp som används av medlemmar ur privilegierade grupper för att förneka (eller till och med försvara) sina egna privilegier.
”Göra begriplig” och ”tänka genom” ras
Hur man förstår rasism påverkar uppfattningen om begreppet ”omvänd rasism” Omi och Winant (1994), Frankenberg (1993) och Doane (1999) föreslår att det finns olika sätt att göra ras ”begripligt” eller med Frankenbergs ord att ”tänka genom” ras, som är fundamentalt olika och som konkurrerar med varandra. Robert Blauner beskriver i sin studie av studenter i USA hur det finns åtminstone ”två olika rasspråk”. Dessa ”rasspråk” har att göra med individens egen rasifierade bakgrund:
”Vita tenderar att definiera rasism i termer av färgmedvetenhet och finner dess frånvaro i färgblindhet. Icke-vita studenter ser i stället rasism som ett system av makt och därmed argumenterar för att, exempelvis svarta, inte kan vara rasister därför att de saknar makt” (Blauner citerad i Omi och Winant 1994:70).
Men om Blauners sätt att teoretisera de olika språk studenterna använde för att göra ras begripligt endast refererar till individers rasbakgrund, har forskare som Ruth Frankenberg (1993) använt en mer komplex förståelse av makt som fungerar tillsammans med andra relevanta sociala kategoriseringar. Hennes forskning föreslår att faktorer såsom generation, klass, geografiskt läge, kön och ras påverkar människors sätt att ”förstå” eller göra ras ”begripligt”. Hon säger kortfattat: ”Vad för slags skillnad ras innebär och vilken roll ras spelar i reella termer är frågor som ifrågasätts i de olika konkurerande sätten att tänka kring ras” (138).
Förståelser av ras har också konsekvenser för den politik som förespråkas. Utifrån ett politiskt perspektiv, Ashely Doane (1999) beskriver hur olika sätt att begripliggöra ras påverkar skapande av politik:
”Om rasism är definierad som en uppsättning av institutionella och kulturella handlingar så skulle den logiska politiken inkludera strukturell förändring, att lagstiftning gällande medborgerliga rättigheter noggrant efterlevdes, ras-baserade åtgärder och signifikanta förändringar vad gäller kulturella handlingar. Å andra sidan, om rasism ses som ett problem som handlar om individuella attityder och beteenden är den logiska responsen att fördöma och straffa individuella diskriminerande och fördomsfulla handlingar.” (kursivering i originalet, 19)
I en svensk kontext har diskussioner och politiska programförklaringar om rasism varit fokuserade framför allt på rasism utförd av individer istället för på samhälleliga strukturer och institutioner. Statliga statistiska organ (SCB) har använt kategorierna etnicitet, medborgarskap, födelseland och ”invandrarbakgrund” istället för ras för att samla information om befolkningen. Det formella rasspråket kan karaktäriseras som ett språk som använder en strategi av ”färgblindhet” eftersom begreppet fram till 1990-talet har följt hegemoniska förståelser av nation och folk. Ras var kopplat till folkmordet och omoralen som präglade andra världskriget och ”andra ställen” som Sydafrika, USA och Tyskland (Sawyer 2000). Men en officiell strategi av ”färgblindhet” har inneburit konsekvenser. Till exempel, genom att endast koppla ihop ”färgskillnad” med rasism kan man missa de sätt som rasialisering interagerar med sexualitet, kön och klass och formar erfarenheter, identiteter och uppfattningar om tillhörighet och gemenskap (Sawyer 2002. De los Reyes, Molina, Mulinari 2002). Det har också betytt att den (formella) frånvaron av ras i statliga diskurser har gjort att det har varit svårt att räkna, mäta och erkänna rasdiskriminering. Svensk statisktik om ojämlikhet gällande arbetsmarknadsdeltagande, politik, boende och offentligt liv har ofta använt (icke-) ras-baserade förståelser av kategorin geografisk ursprung (till exempel, studier som är intresserade av rasism och rasojämlikhet använder begrepp som ”europeiska immigranter” och ”icke-europeiska immigranter”). Sverige har en egen historia, egna strategier, ett eget språk och egna ”omformuleringar” av begreppen ras och rasism. Dessa är ”omformuleringar” som bara har börjat uppmärksammas, studeras och sättas in i en bredare kontext av maktkamp mellan olika sociala grupper vid olika historiska perioder.
Avsaknaden av en tydlig ”sunt förnuft” förståelse av vad rasism betyder har blivit ett betydande hinder för försök att utmana rasism. Forskare som Omi och Winant (1994) har visat att konkurrerande förståelser av vad ras och rasism betyder är bevis för den centrala roll språket har när det gäller kampen för en hegemonisk ställning och som förs av konkurrerande grupper i samhället.
Denna text har visat hur konkurrerande förståelser av ras och rasism är centrala för individers förståelse av begrepp som ”omvänd rasism”. Konkurrerande definitioner av rasism leder till olika svar på frågan om ”vem är (eller kan vara) rasist”. Om rasism är definierad som individers fördomar eller diskriminering då är den logiska följden att vem som helst kan vara rasist, både medlemmar av dominerande och förtryckta grupper. Å andra sidan, om rasism är kopplad till den systematiska struktureringen av maktrelationer mellan majoriteter och minoriteter då spelar det roll vem det är som handlar på ett diskriminerande sätt (Doane 1999). Med andra ord, din egen sociala position påverkar hur du tänker kring makt. Om rasism är kopplat till den systematiska reproduktionen av makt då är det endast de diskriminerande handlingarna gjorda av medlemmar av dominerande grupper i samhället som kan kallas för rasistiska. Då kan ”omvänd rasism” förstås som ett försök av majoritetens medlemmar att neutralisera diskussioner om både institutionell och strukturell makt och de privilegier de får genom dem.
Lena Sawyer
Ph. D kulturantropologi
Lektor i socialt arbete
Mitthögskolan, Östersund
Litteratur
De los Reyes, Paunlina, Irene Molina, Diana Mulinari. 2002. Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass &etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm: Atlas.
Doane, Ashley. 1999. “What is Racism? Racial Discourse and the Politics of Race.” Paper presented at the annual meeting of the Society for the Study of Social Problems, Chicago, and Illinois August 5-7.
Frankenberg, Ruth. 1993. The Social Construction of Whiteness: White women, race matters. Minnesota: University Press.
Glazer, Nathan. 2000. Combating Racial Discrimination. IN “Affirmative Action and ‘Race’ Relations: ‘Affirmative Action’ as a Model for Europe.” Erna Appelt and Monika Jarosch, Eds. Pp.137-155. Oxford: Berg.
Habermas, Jurgen. 1994. Citizenship and national identity. In The Condition of Citizenship. London: Sage.
Lorde, Audre. 1984. “Age, Race, Class, and Sex: Women Defining Difference.” In Sister Outsider; Essays and Speeches by Audre Lorde. Freedom, CA: The Crossing Press.
McIntosh, Peggy. 1988. “White Privilege and Male Privilege: A Personal Account of Coming to See Correspondences through Work in Women’s Studies”. In Critical White Studies: Looking Behind the Mirror. Richard Delgado and Jean Stefancic Eds. Pp. 291-299. Philadelphia: Temple University Press.
McLaren, Peter and Rodolfo Torres. 1999. “Racism and Multicultural Education: Rethinking ‘Race’ and ‘Whiteness in Late Capitalism” IN Critical Multiculturalism: Rethinking Multicultural and Antiracist Education. Stephen May ed. Philadelphia, PA: Falmer Press.
Omi and Winant 1994. Racial Formation in the United States: From the 1960s to the 1990s. (Second addition) Routledge: London and New York.
Rooth, Dan-Olof. 2002. Dagens Nyheter.
Roediger, David. 1994. Towards the Abolition of Whiteness: Essays on Race, Politics, and Working Class History, New York: Verso.
Sawyer, Lena. 2000. Black and Swedish: Racialization and the Cultural Politics of Belonging in Stockholm. University of California, Santa Cruz doctoral dissertation. Michigan: UMI.
____________2002. “Routings: Race, African Diasporas, and Swedish Belonging.” Transforming Anthropology 1(22).
Taylor, Charles. 1992. Multiculturalism and “The Politics of Recognition.” Princeton: Princeton University Press.
Young, Iris Marion. 1990. Justice and the Politics of Difference. Princeton: Princeton University Press.
Ålund, Aleksandra & Schierup, Carl-Ulrik. 1991. Paradoxes of Multiculturalism. Aldershot: Avebury.